För någon vecka sedan bad jag era skicka in frågor och funderingar. Det blev en del, så jag tänker att vi jobbar av dem i etapper under semestern. En rolig fråga, som egentligen inte var riktad till mig bad jag såklart Markus besvara då den var ställd till honom. Jag känner att jag kanske får kontra och skriva ett inlägg från mina upplevelser, men här kommer hans ord.
Åh, vore så kul om Markus kunde skriva ett inlägg om hur ni träffades och hur det är att leva med dig från hans synvinkel?
Att sammanfatta 4 år med Petra. Mitt vuxna liv.
Jag träffade Petra under en ganska blåsig period i livet, jag hade ingen aning om vilken riktning jag var på väg och var väl i grund och botten ganska öppen för förslag för vad livet hade att erbjuda.
Jag minns den där afterworken i september när en av mina bästa vänner tyckte att det var dags för mig att ta tag i mitt kärleksliv. Jag hade under sommaren lämnat ett tidigare förhållande och jag var verkligen inte sugen på något nytt, men idén om en höstflirt lockade mig tillräckligt för att skaffa ett konto på knullappen Tinder, vafan hade jag där att göra. Jag har alltid varit killen som träffat brudar på typ kräftskivor, hemmafester och middagar av den enkla anledningen att jag behöver en minst 30 minuter med någon för att kunna visa min personlighet, oneliners är alltså inte min starka sida.
Jag tror att jag under min månad på tinder swipade höger 5 gånger, riktiga dunderkap, eller ja rent fysiskt såklart. Och någon gång i oktober fick jag så en match med undersköna Petra, en blond bomb boende i Stockholm med en profilbild av rang (lägg in bild).
Jag är lite osäker på vem som initierade skrivandet men jag är ganska övertygad om att det var jag, ”Hej, läget?”. Rätt töntigt och inget som riktigt sticker ut.. Skulle jag fylla på med ”Gjorde det ont? Vadå ont? Ja när du ramlade från himl…” nej så gör väl inte folk.
Det tog väl en sisådär 5 dagar innan svaret kom, tror att det startade med ”Hej herrn,”, för så kallade hon, och gör fortfarande, män som hon inte riktigt känner men inte vill stänga ute. Jag visste såklart inte om detta då och tyckte att det kändes väldigt familjärt. På den vägen är det, 5 dagar till svar men alltid öppenhjärtligt i sann Petra-anda.
På vår första dejt var jag överklädd, allt för att framstå som en utomordentligt framgångsrik superjurist, i själva verket hade jag min första riktiga anställning med 907 kr på kontot och en oro att hon skulle beställa in något svindyrt. Dejten blev inte kostsam och upplevelsen bestod i 45 minuter av underbar monolog från personen jag idag kan kalla fästmö.
På vår andra dejt hade jag lyckats spara ihop till 1100 kronor. Vi satt på Taverna Brillo där jag hade känningar och hoppades på kompispris. Petra satt länge och väl och tittade ner i menyn, paret bredvid var väldigt uppmärksamma på vårt samtal, något som inte direkt hjälpte mitt självförtroende. Efter en snabb huvudräkning hade jag kommit fram till att jag kunde hantera en sallad till mig själv och ett par glas rödvin. Petras beställning tog tid och fick under inga som helst omständigheter överstiga 300 kronor. När servitören så väl skulle ta vår beställning hade Petra fått feeling för oxkind, bland det dyraste på menyn. ”Ska ni inte ha en flaska rödvin istället för glas” klämda servitören ur sig… Jag började fundera på om det var dolda kameran, vad kunde han möjligen känna till om vilket alkoholintag vi hade planerat? Jag hade tagit med mig en nödreserv, en femhundralapp för akutfall. Hur skulle jag då kunna skicka upp den där sedeln och be att få betala lite kontant och lite med kort? Jag frågade Petra klockan 00.30 varför hon fortfarande inte hade uppsökt damernas, det skulle nämligen vara den perfekta tiden för mig att släppa fasaden mot servitören utan att Petra skulle förstå vilken knipa jag var i Petra behövde aldrig kissa och jag gick istället till kassan för att betala. Idag vet jag att detta är något hon hade haft full förståelse för och skrattat åt. Hon hade nog gladeligen betalat för hela kalaset också.
4 år i något som i alla fall kan liknas vid ett vuxet förhållande har fått mig att inse hur otroligt lätt livet kan vara, problem med jobb och vänner har blivit sekundära och jag alltid min oas att komma hem till, en ganska stökig men alltid underbar och inbjudande fristad. För det är just det, stökigheten, som är föremålet för osämja i vårt förhållande. Avsaknaden av kartonger, kläder, sminkväskor och stylingapparater är något jag kan drömma om. Vissa personer ser barn eller hundar överallt, jag uppmärksammar organiserade hem. De gånger vi besöker Linn och Mattias landställe eller Michaela och Damons lägenhet blir jag fylld av avundsjuka, ingen slalom mellan högar av tillhörigheter. Jag kan oavsett konstatera att ett problem av denna dimension aldrig kommer att stå i vägen för vår framtid tillsammans, evigheten.
Det tog ett år innan jag bestämde mig för att jag ville att det skulle vara vi två som skulle göra livsresan tillsammans, beslutet att köpa en ring för mina sista pengar och chansa var såklart ganska vårdslöst men denna största chansning visade sig vara en vinstlott då hon darrade fram ett ja där i källaren på Le Rouge i Gamla stan.
Tack till dig och din vackra själ Petra och tack till alla dina vänner och familj för att ni släppt in denna vilsna själ i era liv, jag är för evigt tacksam.
