Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Shop My Favorites

SE ALLT

Inspiration: Julpynt

Julafton-Petra-Tungården-Lägenhet-980x653
Jag är faktiskt riktigt sugen på att julpynta i år, hann inte riktigt med det förra året. Eftersom vi adrig firat jul hemma hos oss, så äger vi knappt något pynt. Förra året lyckades vi ju klicka hem världens största gran. Så det krävdes ganska många kulor och ljusslingor. Jag och Markus blev ruinerade, trots det såg den ändå helt gles ut. Men i år ska vi som sagt fira jul hemma hos oss igen – både med familj och massa vänner. Dessutom hade jag velat klämma in en mysig juldrink här hemma, så nu händer det. Nu ska jag unna mig att köpa lite pynt, har nog inte ens en adventsljusstake.

Vilken skillnad det blev med färgen i vardagsrummet. Taket smälter ihop med färgen på ett annat sätt. Det blev mer en enhet. Snacka om ansiktslyft.

Julafton-Petra-Tungården-Lägenhet-980x653
Så här såg granen ut förra året.


Men i år ska det som sagt pyntas loss. Jag har frossat i massa bloggar för inspiration. Jag var inne på Johanna Bradfords blogg häromdagen och hon hade shoppat loss på Svenskt Tenn. De här fina bjällrorna.

Var precis inne på deras hemsida. Spana in deras inspiartionsflik! Wow, livsfarligt att gå in där!

Fina kulor med tassels. Åh, de här kulorna får mer än gärna hänga i vår gran, också från Svenskt Tenn.

Johanna Bradford
Vill även kopiera hennes julbukett rakt av.

Johanna Bradford
Så vackra – och så fint att bryta av med den blåvita vasen.

Watt & Veke
Jag är sugen på de här julstjärnorna från Watt & Weke som Elsa precis lagt vantarna på. Ska se om jag kan hitta dem på stan i helgen.

Watt & Veke
Titta vad fin.

Malin Persson

Läser ni Malin Perssons blogg? Jag älskar nämligen hennes hem och bilder!

Malin Persson
Hon har köpt massa ljus på second hand i olika nivåer och former. Vill också göra det och ställa på vår öppna spis.

Stearinljus
Visst hade det varit fint ovanför kakelugnen?

Julpynt
Typ som bilden till vänster.

Pepparkakshus
Ambitionsnivån är lite högre i år, haha. Tänker att tårtan till vänster inte kan va så himla svårt. Typ en pepparkaka med glasyr och ett litet hus. Eller vad tror ni?

Nytt försök hos frisören!

Petra-Tungården-Hår
I eftermiddag bär det av till Emelie, som jag längtat! Idag smäller det, jag ska bli blond, blond och mera blond. Fast i en väldigt kall nyans. Tror jag iallafall. Jag har en tendens att ändra mig i sista sekund.

Ska jag klippa det kortare? Eller låta längden vara?

Vad tycker ni? 


Minn ni att jag la upp det här inspirationsinlägget (läs: här)? Sist kunde vi inte riktigt färga det då mitt hår var ganska skört. Men nu mår det så mycket bättre, så nu jävlar.


Jag vill verkligen få till den här lite tjockare pagen. Jag ska fråga Emelie hur tusan man lyckas med det.


Två andra damer som är så fina i sina barr är Lisa Olsson och Flora.

Älskar den lilla luggen till, men klär verkligen inte i lugg så ska nog inte försöka mig på det. Men Flora är ju en tia i frippan, så man blir ju sugen.

Att gråta som en Whitney Houston ballad.

Igår skulle jag plugga säkerhetskontroll inför körkortet. Min körskolelärare på My Driving Academy är hård, stenhård mot mig. Vi ska nämligen gå igenom allt idag. De vill verkligen att jag ska ta mitt förbannade körkort nu (jag med såklart!). När jag kom in stressad med andan i halsen för någon vecka sedan och gjorde massa slarvfel konfronterade Linus mig och sa:

”Vill du övningsköra i 12 år till? Nästa gång samlar du tankarna och andas några djupa andetag innan du kastar dig ut i trafiken”

Tack Linus. Jag har nämligen gjort det sedan dess – och nu känns det så bra.

Men åter till gårdagen, istället för att plugga säkerhetskontroll satt jag och grät i en och en halv timme framför ”Skönheten i allt” med Will Smith som Markus kollade på. Jag skulle inte kolla, men kunde inte slita mina ögon från tv:n i periferin.

Storyn var så fin – och så sorglig. Nästan skrekgrät i slutet. Jag vet inte hur ni är men jag har liksom inget mellanläge. Antingen försöker jag hålla igen tårarna så det nästan gör ont i halsen, likt en förjävlig halsbränna eller så vrålar jag typ skrikande likt Whitney Houston med krokodiltårar som forsar ner likt niagarafallet för mina kinder. Gårdagen var en solklar översvämning, skulle nästan vilja kalla det en naturkatastrof. Markus vände sig mot mig och började nästan skratta för jag grät så hysteriskt. Efter ett tag klarar jag av att möta hans blick och då mynnar hela ögonblicket ut i någon konstig form av skrattgråtfest – kippande efter andan med våta kinder. Och jag nästan skäms för jag bölat så obehärskat.

Känner ni igen er? Eller är det bara jag som gråter så? Nästan galet liksom. Hysteriskt. Som att någon tänt en glöd som inte kan sluta brinna, elden måste liksom få tid att slockna. Det går inte att släcka mig mitt i lågorna.

Jag minns när jag och pappa såg Lilja 4-ever på bio för en jädrans massa år sedan – och jag kunde bara inte sluta lipa. För allt var så hemskt. Så jag var tvungen att springa ut från biografen in på toaletten på Filmstaden Sergel rödsprängd av gråt  för att samla mig för det lät som att mina tårar höll på att förlösa ett barn inne i biosalongen. Samma sak hände när jag och Cynthia (min gamla BFF) såg sista avsnittet av OC efter att ha suttit uppe en hel natt för att sträckkolla klart sista säsongen. Direkt efter såg vi sista avsnittet på repeat minst sex gånger och grät oss igenom början till slut varje gång – för vi visste vad som väntade. Eller okej, ännu värre, jag vet inte hur många av er som är inbitna Ally McBeal fans? Jag var. Jag är. Jag såg nästan alla avsnitt live när de sändes på TV4. Jag fick till och med tillåtelse att åka hem tidigare från basketträningen på måndagar för att kunna se serien. Minns ni när Billy dog? Allys första kärlek. Helvete, jag sörjde som att det var en familjemedlem. Tror min mamma starkt funderade på att be mig att gå och prata med någon om sorgen. Men nu till det absolut starkaste filmminnet, när inte ens niagrafallet räcke till: ”De vilda djurens flykt” när grävlingen blev överkörd. Jag grät, sörjde, grät och bölade lite mer i veckor. Eller när jag var på farfars begravning och de spelade: ”Så skimrande var aldrig havet” – som var en av hans favoritlåtar.

Okej, sidospår – är väldigt bra på sådana. Men åter till kontexten.  

Livet är så skört. Ju äldre jag blir, desto mer tänker jag på döden. Inte varje dag, men när någon i min närhet blir sjuk blir allt så påtagligt. När jag var yngre trodde jag att skulle leva för evigt, men idag vet jag att livet är något vi ofta tar för givet och jag försöker påminna mig själv om det varje dag när jag slukas upp av fjantiga problem och jobb. Även om det ibland (läs: ofta) är svårt och löjligt enkelt och ibland rent ut sagt bekvämt att fastna i vardagen och springa snabbare och snabbare i hamsterhjulet.

Petra Tungårdens webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Joanna Swica
Lifestyle
Emelie Walles
Lifestyle
Susanne Barnekow
Hälsa
Sassa Asli
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Sara Che
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Jenny Sunding
Mode
Mathilda Weihager
Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Sophia Anderberg
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Evelina Andersson
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Mode
Imane Asry
Home
34 kvadrat
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Mode
Fanny Ekstrand