Ibland vet jag inte vad jag inte vad jag skulle göra utan Michaela. Jag skulle antagligen dö, inte kunna andas, helt sluta existera. Jag träffar henne varje dag, det är som min andra bättre hälft. Ibland kan jag inte förstÃ¥ att flickebarnet är ett Ã¥r yngre än mig – för i min värld är hon flera ljusÃ¥r äldre än mig.
Jag är som hennes lilla dotter som hon måste ta hand om och lära viktiga saker i livet. Ibland tar jag hand om henne med, men inte på samma sätt. Jag lyssnar och försöker förstå och försöker säga något smart, men aldrig på samma sätt som hon förstår. Däremot är jag väldigt bra på att få henne att skratta så hon kiknar.
Jag brukar ringa henne minst 4 gÃ¥nger om dagen. Hon brukar svara tvÃ¥ av dem. Hon avskyr telefoner och avskyr främst att prata i dem. Hon brukar skicka ett sms och skriva, ”kan du inte sms’a istället” – det nonchalerar jag alltid och ringer igen, dÃ¥ svarar hon alltid även fast hon inte vill, haha. Det är kärlek.
Jag lärde känna henne för 13 Ã¥r sedan. Aldrig dÃ¥ hade jag förstÃ¥tt att vi skulle bli sÃ¥ nära. Trots att vi är som natt och dag – finns det nog ingen som känner mig sÃ¥ bra som hon. Hon är nog mitt livs stora kärlek.
