Jag sitter i kö till passmyndigheten. Ãststat har aldrig känts sÃ¥ nära. Skirkande barnfamiljer, snorpapper ligger som minor över lokalen och den fräna doften av nygjorda blöjor sticker i näsan som snart förlorar sitt luktsinne (helt förstÃ¥rligt). Batterierna till min dator dör snart och lämnar mig ensam med skriken och misären. Det känns som att jag är en del av kalla kriget.
Och mitt i all den här misären sÃ¥ finns fortfarande risken att de inte vill utfärda ett nytt pass eller leg till mig eftersom mitt provisoriska är trasigt – 3,45 h förgäves.
Om man har en partner som är extremt sugen på barn är det bara att ta en vända hit, så kommer man på bättre tankar.
