Jag har precis skrivit klart min nya krönika till Cosmopolitan, om laster och hur konflikträdd jag är. Ju mer jag har tänkt på det, desto mer inser jag hur olik jag är mina bästa kompisar.

Jag kräks på töntiga kärleksdikter och tunga dramarullar. Det blir alltid ett herrans liv på videobutiken hemmakväll när Michaela viftar med någon självsörjande kärleksfilm där någon av huvudroller dör i aids, medan jag vill se senaste batmanfilmen eller någon actionrulle där de avfyrar så mycket vapen att man får tinnitus. Jag älskar att träna så att det nästan svartnar för ögonen, när blodsmaken tränger sig på, då är det som bäst – medan Michaela aldrig någonsin skulle röra en gymmaskin, utan istället gå på någon mjuk yogaklass med fågelsång. För att inte tala om känslor – jag är som den onda gympaläraren i Glee som stänger allt inom sig, medan Michaela är lika tårdrypande som Melissa Horn. Men här kommer vändningen, jag är jättekonflikt rädd, medan Michaela välter på som en maskin och har inte det minsta svårt med att säga nej eller ifrån, ibland nästan så jag blir rädd, haha.

Det är sjukt egentligen, hur människor formas och hur vi blir dem vi blir. Mitt nya projekt är ”Nej-projektet”. Japp, jag ska lära mig att säga nej. Jag började i måndags lite smått med små bebiskliv, det här kanske är det bästa jag har gjort för mig själv. Även om de första nejen är inlindade i små fina ord och att jag knappt vågar möta personen i frågas blick, så ska jag ta mig fan säga nej. Haha, en dag kanske jag är lika hård som fröken Forni.