Några av era kommentarer senaste tiden har gjort mig mörkrädd. Hur kan man ens skriva så gentemot någon som man aldrig i verkliga livet träffat och bildat sig en verklig uppfattning om. Några av er borde skämmas.

Varför måste allting vara svart eller vitt? Jag älskar att svettas så att kläderna går att krama ur, att sätta nytt rekord på löpbandet, att äta mat som gör min mage glad men likväl älskar jag att stå med mina bästa tjejkompisar en sommarnatt där leendena avlöser varandra och dansa tills solen går upp. För mig är det kontrasterna som gör livet värt att leva. Att jobba hårt, men att kunna lägga allt åt sidan och bara vara ledig och göra det som gör just mig lycklig. Sedan behöver det nödvändigtvis inte vara samma saker som gör just dig glad.

Vad jag väljer att äta till frukost? Vilken tid jag går upp på morgonen eller vem jag står och kysser en sommarnatt är mitt val. Jag kan inte leva mitt liv på någon annans kompromisser. Och det bör ingen göra. Att måla in sig själv i ett fack där du bara gör saker du förväntas göra kommer i slutändan bara gör dig olycklig. Just nu lever jag mitt liv precis så som jag vill leva det och har nog faktiskt aldrig varit lyckligare. Det vore väl helt absurt om jag satt hemma en lördagskväll för att det skulle se bättre ut i bloggen. Just nu ser mitt liv ut så här, vem vet om några år kanske jag träffar någon som får mig att leva mitt liv på ett annat vis. Men det är väl det som gör livet så förbaskat underbart? Just nu har jag sådan enorm livslust och tacksamhet gentemot livet. Jag älskar att ingenting är självklart och att vad som helst kan hända…

Jag läste ett inlägg på Gynnings blogg om just ens livsval. Läs det här! ”Jag lever mitt liv för andra”