Om det är nÃ¥got som jag är riktigt trött pÃ¥ sÃ¥ är det folks förutfattade meningar om människor. Om hur en människa ska vara och bete sig. Nästan som att folk har ett arkiv i sitt huvud där de placerar folk i fack, utan att ens ha yttrat ett ord med människan i frÃ¥ga. Att alla människor mÃ¥ste vara antingen eller. För vissa människor finns det tydligen bara ett fack för varje individ och passar du inte in i nÃ¥got av facken är du ”konstig” och särskiljer dig frÃ¥n normen för vad som anses normalt.

”Aha, det är en sÃ¥dan människa som gillar att träna pÃ¥ Sats Odenplan som bara dricker proteinshakes och har tribetatueringar” eller ”Aha, juste det är en sÃ¥dan Stureplanstjej som bara gillar att dricka skumpa pÃ¥ V” eller ”Juste hon bor vid Hornstullstrand, äter bara ekologiska krassemackor, är lesbisk, källsorterar och äter lunch pÃ¥ Vurma”.

Okej, om jag gillar att äta ekologiska krassemackor på Vurma och källsortera, spendera mina dagar med homosexuella, träna som en galning på Sats Odenplan, har en tatuering på min arm och gillar att dricka skumpa på V så får vissa människor inte ihop ekvationen och har ingenstans att placera en.

Hur ofta fÃ¥r man inte den här kommentaren kastad i sitt ansikte: ”Aha, jag trodde du var en sÃ¥dan där ”bloggtjej” – men du är ju skön”. Vad svarar man pÃ¥ det? Jaha, och du jobbar pÃ¥ föräkringskassan sÃ¥ jag trodde du var blytrist?

Varför måste man alltid vara antingen eller? Är det för att människor vill dela upp samhället i läger för att känna samhörighet?

Jag vet själv, när jag dejtade en kille som var gammal huligan för DIF. Och han berättade att de flesta i hans gamla ”slagsmÃ¥lsgrupp” var 30 plus och jobbade pÃ¥ bank och hade fru, barn och villa i Bromma. Det var väl kanske inte den bilden jag hade mÃ¥lat upp av en ”huligan”. Alla har vi förutfattade meningar om folk. Men jag tror att de flesta av oss skulle mÃ¥ riktigt bra av att riva ner sin barriär av förakt och vidga sina vyer dÃ¥ och dÃ¥. Men framförallt sluta dra alla över en kam.

Ibland funderar jag nästan pÃ¥ att bli lesbisk sÃ¥ folk har ännu ett upphov att bli konfronterade över. Om tjejer ändÃ¥ kunde utveckla ett riktigt härligt skägg – dÃ¥ hade jag spelat för det andra laget för längesedan.

För det bästa jag vet är när man nästan får en käftsmäll av någons personlighet. Likt en överfil som svider till i en timme efter man mött någon som man trodde var på ett visst sätt men som charmat bort all ens förakt, som ett svidande bevis och ett bryskt uppvaknade på att man haft så fel om en människa. Och man skamset och generat måste gräva upp människan ur ett fack. Ett fack man placerat någon i på förutfattade meningar utan grund.