Om det är något som jag är riktigt trött på så är det folks förutfattade meningar om människor. Om hur en människa ska vara och bete sig. Nästan som att folk har ett arkiv i sitt huvud där de placerar folk i fack, utan att ens ha yttrat ett ord med människan i fråga. Att alla människor måste vara antingen eller. För vissa människor finns det tydligen bara ett fack för varje individ och passar du inte in i något av facken är du ”konstig” och särskiljer dig från normen för vad som anses normalt.
”Aha, det är en sådan människa som gillar att träna på Sats Odenplan som bara dricker proteinshakes och har tribetatueringar” eller ”Aha, juste det är en sådan Stureplanstjej som bara gillar att dricka skumpa på V” eller ”Juste hon bor vid Hornstullstrand, äter bara ekologiska krassemackor, är lesbisk, källsorterar och äter lunch på Vurma”.
Okej, om jag gillar att äta ekologiska krassemackor på Vurma och källsortera, spendera mina dagar med homosexuella, träna som en galning på Sats Odenplan, har en tatuering på min arm och gillar att dricka skumpa på V så får vissa människor inte ihop ekvationen och har ingenstans att placera en.
Hur ofta får man inte den här kommentaren kastad i sitt ansikte: ”Aha, jag trodde du var en sådan där ”bloggtjej” – men du är ju skön”. Vad svarar man på det? Jaha, och du jobbar på föräkringskassan så jag trodde du var blytrist?
Varför måste man alltid vara antingen eller? Är det för att människor vill dela upp samhället i läger för att känna samhörighet?
Jag vet själv, när jag dejtade en kille som var gammal huligan för DIF. Och han berättade att de flesta i hans gamla ”slagsmålsgrupp” var 30 plus och jobbade på bank och hade fru, barn och villa i Bromma. Det var väl kanske inte den bilden jag hade målat upp av en ”huligan”. Alla har vi förutfattade meningar om folk. Men jag tror att de flesta av oss skulle må riktigt bra av att riva ner sin barriär av förakt och vidga sina vyer då och då. Men framförallt sluta dra alla över en kam.
Ibland funderar jag nästan på att bli lesbisk så folk har ännu ett upphov att bli konfronterade över. Om tjejer ändå kunde utveckla ett riktigt härligt skägg – då hade jag spelat för det andra laget för längesedan.
För det bästa jag vet är när man nästan får en käftsmäll av någons personlighet. Likt en överfil som svider till i en timme efter man mött någon som man trodde var på ett visst sätt men som charmat bort all ens förakt, som ett svidande bevis och ett bryskt uppvaknade på att man haft så fel om en människa. Och man skamset och generat måste gräva upp människan ur ett fack. Ett fack man placerat någon i på förutfattade meningar utan grund.
