Innan Göteborgsvarvet.

Ibland bestämmer man sig för jävligt sjuka saker, utan att tänka efter. Om jag skulle berätta en bråkdel av alla hyss och galna upptåg jag hittat på under mina dagar skulle jag antagligen behöva flytta utomlands i ren och skär ångest, haha.

Jag är en mästare på att kompensera ihop fyllesms som liknar något som skulle varit som taget ur Bridget Jones dagbok, när man sitter med skämskudden framför ansiktet. Jag vet inte vad det är. Det är som att mina fingrar helt plöstligt börjar leva ett eget liv och steppa över tangenterna i ett jävla tempo, utan att min hjärna och mitt förstånd hänger med.

Men nu har jag tagit priset. I lördags står vi nämligen på ett mingel för att avsluta Fashiondays på Café Opera. Och jag hör mig själv säga:

Klart vi ska springa marathon. 

Några sekunder efter förstår mitt förstånd vad jag har sagt och den delen av hjärnan som jag skulle vilja påstå ändå är någelunda vettig slår på alla tänkbara alarm och varningssignler.

Det är oerhört förbyllande eftersom jag:

1. Inte gillar att springa speciellt mycket. Och framförallt inte långa distanser.
2. Grät när jag spang ett halvt marathon.
3. Var bakfull.

Maraton. Petra minns du att du började gråta när du kom i mål på Göteborgsvarvet i ren och skär utmattning? Det var ett halvt maraton. Ett halvt maraton. Ska jag springa i fyra timmar? Det är ju helt orimligt. Sedan tänker jag på min fantastiska mamma som faktiskt klarat ett maraton. Och va fan, om mamma kan, kan väl jag. Nu har jag sagt det. Nu måste jag göra det. Nu har jag lovat er.

Så nu tänkte jag gå ut och springa. Vilka av er har sprungit ett marathon? Har jag tagit mitt sämsta beslut i livet? Och vart tusan börjar man? Utgå från att jag har en halvdan kondition som är på väg uppåt. Jag är mer en explosiv människa som älskar stenhårda intervaller.