Om inte jag ser dig, ser inte du mig tänker jag med ett barns logik. Problemet är bara att jag ser dig överallt. Överallt där du faktiskt inte är. För dina avtryck följer mig vart jag än går. Jag ser ditt ansikte på bilder och ditt namn framför andra. Klyschan i hur sociala medier kapar våra planer och styr våra steg får mig att längta efter telefonautomater och slumpmässiga möten utan baktankar.
Som det är nu går jag dit du är och följer dina steg över regnvåta gator i ett höstfärgat Stockholm.
Det är sen kväll och jag har redan en plan. Jag vet var du är och med vem. Jag vad du gjort och med vilka. Helt plötsligt står du framför mig och ändå blir jag förvånad.
Dels över min fysiska reaktion på din person och dels över det överlagda i att vara så tillgänglig. Jag undrar varje gång varför jag går med bestämt mål i sikte för när stunden väl infinner sig är jag som oftast mållös. När vi väl står framför varandra saknar jag plötsligt ord och planen som dittills varit solklar blir nu suddig i kanterna.
Jag lägger istället allt som sker rätt i dina händer men det har du såklart ingen aning om. Besvikelsen när verkligheten krockar med illusionen och det faktum att du inte varit med och delat mina tankar på vägen är övermannande. Därför faller du också alltid kort. Utan att veta varför är du på fel sätt och säger aldrig orden jag planerat att du har på lager.
Mina egna fyndigheter flyger genom fönstret som en fångad geting och min besvikelse över mina egna tillkortakommanden går ut över dig.
Förlåt.
Jag har en kompis som skriver så fint. De här raderna knåpade hon ihop under småtimmarna efter en blöt lördagsnatt i Stockholm. Vi pratade om det igår. Hur ens tankar styr ens skyltfönster och vad man väljer att se. Dejtar du en kille i en blå volvo är det helt plötligt det enda du ser. Helt plötsligt är den förbannade bilen överallt. Hur många jävla blåa volvobilar finns det i Stockholm? Och varför har jag aldrig sett en enda blå volvo förut? Antagligen för att du inte satt bakom ratten. Det är väl lite det hela ”The Secret” bygger på.
Eller det faktum att man dikterar ihop manuskript i sitt huvud hur händelseförloppet ska se ut när vi väl ses. Och hur det känns när besvikelsen rinner över en när ens motspelare inte läser samma text. Då har jag lust att hänvisa till förlagan och vråla: Det står inte så i manus.
