Jag älskar att vara tillbaka hos alla nära och kära, minus vädret. Men det här med mornar. Fy fan vad jag hatar mornar. Avskyr.  Jag har alltid gjort det, sedan jag var liten och mamma och pappa försökte slita upp mig till dagis. Jag minns när jag gick i skolan och pappa började med att tända lamporna i rummet. Jag vägrade gå upp. Sedan drog han bort täcket. Jag vägrade gå upp. Då kastade han en iskall blöt handduk i ansiktet på mig. Ja, ibland gick jag upp då.

Jag tror inte ni förstår. Att väcka mig är som att väcka en död, en medvetslös. Imorse drömde jag i två timmar att jag beställde kaffe när alarmklockan ringde. Jag spände mig så mycket så vid de sista tio beställningarna kunde jag inte prata i drömmen längre, utan var tvungen att skriva att jag ville ha kaffe på en lapp. Mobilen ringde och ringde. Jag vaknar inte. Sedan fick jag löpa till jobbet på tre minuter blankt. Helt förstörd. Min våta dröm vore att vara lättväckt, morgonpigg eller att iallafall vakna så jag slapp stressa som en dåre, arg som ett bi varje morgon.