Första gången jag såg ”Petri” var snabbt i förbi farten, på väg ut till taxin till Arlanda. Trots att jag bara hann spegla mig i en millisekund så var hen omöjlig att missa. När vi checkade in på flygplatsen så kände jag hur Petri började växa och nästan krävde en extra flygstol på min bekostnad.
Det hela är väldigt olyckligt eftersom jag inte haft en böld i den här klassen i min nuna på flera år.
Petri, som vår nya tjuvresenär fått heta har varit vår trofasta vapendragare hela resan, från Capri till Positano. Hon har inte alls fattat peaken när jag gång på gång försökt mörda hen med nål eller när jag försökt dränka hen i alkohol. Istället har Petri bara fått ännu mer luft och nonchalant bresat ut sig över hela hakpartiet. Petri har istället för att dra sig tillbaka reagerat precis som min laktosintoleranta mage gör efter ett redigt glas mjölk och girigt erövrat mark utan någon som helst tanke på vederbörande.
Men nu verkar det som att den snyltande hyresgästen Petri äntligen ska lämna mig för gott. Inte en dag för tidigt.
Varför är det alltid så? När man minst av allt vill att de jävlarna ska möblera om ens yttre, då kommer de oinbjudna gästerna och placerar sig så centralt och synligt de bara kan, som ett brev på posten.
Jag vet att det är ett privilegium att Petri bestämmer sig för att gästa just mig så sällan. Men nästa gång, finnjävel får du gärna boka en mer lämpad tid, så ska jag se till att göra rum för dig utan mordförsök. Jag lovar!
