Jag har varit på plåtning hela dagen, från morgon till sen kväll. Men blev så glad när jag kom hem efter världens längsta arbetsdag och möts av era mail med jobb till Marta. Ni är världens bästa bloggläsare. Jag har smsat över alla era mail och tips till henne. Sedan skrev jag att jag lovade att jag skulle se till att hon fick ett jobb inom snar framtid. Så nu har jag (och ni, yes ni är inkluderade) stora skor att fylla. Men jag tror att allt går bara man vill något tillräckligt mycket. Även om det inte blir exakt som man tänkt så kan det iallafall bli i närheten och det är bra det med ibland kanske ännu bättre.
———————
Men nu vill jag bara skriva av mig lite för jag känner mig så fruktansvärt blödig efter att ha haft Svenska Hjältar i bakgrunden. Helvete vilket program. Man hann ju knappt torka tårarna innan man grät igen.
———————-
Det svider i mina ögon när jag ser gamla klasskompisar uppdateringar på sociala medier. Bekanta i min närhet som senaste månaden blivit Sverige Demokrater, som tror att flyktingar utnyttjar och vill dra nyttja av vår välfärd. Som publicerar främlingsfientliga texter, när allt egentligen handlar om rädsla.
Jag blir mörkrädd för människor som är så pass nära mig, som inte kan se utanför sitt eget välbefinnande och sfär så de tror att detta är flyktingarnas och tiggarnas förstahandsval, att de är glada för att de kommit till Sverige – när det istället handlar om sista utväg och överlevnad. Tror de att de vill vara i ett främmande land, med ett främmande språk som de inte kan förstår eller kan göra sig förstådda på, utan en krona på fickan? Utan en plan för morgondagen?
Som att Marta med sina två barn försöker leva räkmacka på mina gamla bekantas inkomster. När hennes högsta önskan är att kunna försörja sin egen familj med eget kapital. Ställa fram mat på bordet betalt med pengar hon själv tjänat ihop.
Hur kan de inte förstår vilket mod det krävs att be en total främling om mat eller pengar?
Alla har väl någon gång varit inneboende hos någon – oavsett om det är en nära vän eller främling, för en natt eller längre period. Jag vågar knappt be om en macka eller ens ta ett glas vatten utan att fråga om lov.
Känner ni igen er?
Medan flyktingar och tiggare, svalt sin stolhet för sin familj och istället kämpar för sitt liv. Varenda eviga dag lägger de istället sitt livsöde i totala främlingars händer. Och dessa människor på min Facebook tror att de är här för att glassa på ett bananskal.
Jag undrar bara lever vi i samma samhälle? På samma planet? Hur kan människor dra så olika slutsatser? Men framför allt vart är människors sunda förnuft och medkänsla?
