Idag åkte vi ner och åt i Camps Bay. Vi mötes av den här håll käften solnedgången. Hela stranden var chockrosa. Vi åker hem på torsdag eftermiddag, så det här blir den nästsista solnedgången. Bara att mata in hörde att det var riktigt vidrigt kallt och mörkt hemma i Stockholm nu.
Jag och min Zandra. Det känns som att vi har varit borta hur länge som helst nu. Vi är tio stycken som bor i huset. Vi har ju verkligen blivit som en liten familj.
Är verkligen så nöjd med gucciväskan som jag köpte, haft den varje dag sedan jag köpte den.
Sedan styrde vi stegen mot Codfather som är en skaldjursrestaurang som hade helt fantastisk mat. Man gick fram och pekade bland skaldjuren.
Jag åt grillade tiger prawns. De var wow, wow, wow!
Tack för alla era kommentarer om sömnparalys. Skönt att man inte är ensam om det. Så konstig grej egentligen. Visste ni att man förr i tiden trodde att människor som hade det hade blivit besatta av demoner och djävluen?
Iallafall hur sjukt är det att jag och Markus bara har en månad kvar i mitt livs kärlek? Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag minns än idag hur jag snubblade över den 54 kvadratmeters sekelskiftsdrömmen på Hemnet när jag befann mig på Lanzarote på en inspelning. Jag facebookade min bankman mitt i natten och hetsringde mäklaren så fort timmen hade blivit anständig. Tvingade dit Forni redan dagen efter för att kika på den. Några timmar senare hade hon skrivit på fullmakten åt mig. Utan att jag ens hade sett den live. Jag visste redan vid den första lilla visningsbilden på Hemnet, att här ska jag bo. Mitt hjärta slog dubbla slag och jag har trivts så förbannat bra i mitt hem. Det är med hjärtesorg jag lämnar över nycklarna till Dasha på fredag. Men det känns skönt att jag iallafall kommer att få hälsa på.
Tänk hur vi ändå hunnit haft under den korta romansen. Stökiga fester. Fancy pancy middagar… Lanseringsmiddag för min glasögonkollektion för Specsavers. Det kommer bli många nya middagar i nya lyan <3 Det jag kommer sakna mest är stuckaturen. Jag tror aldrig att jag kommer snubbla över en lya med liknande stuckatur igen. Och min köksö, den kommer jag sakna.
Klockan är 03.45. Jag kan inte röra mig det står någon i rummet som kommer närmare. Jag försöker skrika, men det går inte. Jag har hamnat i samma tillstånd minst tio gånger i natt. Försökt hålla kroppen vaken mellan varven. Nästan legat på Markus. Hört hjärtat slå så hårt och fort att jag tror att det ska slå sig ur kroppen. Kan inte röra en muskel, hela kroppen rycker. Det enda jag vill göra är att vakna upp från mardrömmen. Eller är det en mardröm? För jag ser ju rummet och allt så tydligt.
Tillslut kommer jag ur tillståndet och skriker så högt i panik att jag väcker hela huset och gråter hysteriskt. Välte ut ett helt glas vatten över hela sängen och sängbordet för jag slängde mig ur sängen i panik.
Jag har fått sömnparalys förut, flera gånger. Men aldrig någonsin som i natt, det var så verkligt. Jag tvingade till och med Markus att tända lampan och leta igenom hela rummet. Han var tvungen att vara vaken med mig i en timme för jag vågade inte somna om.
Senaste åren har det kommit oftare. Folk som inte upplevt tillståndet förstår inte vad jag pratar om. De tror att jag överdriver, men det är det läskigaste jag varit med om. Är helt slut efter den här natten. Knappt vågat somna om. Förstår inte vad det beror på. Får det ibland i omgångar och sedan är det borta i flera månader, ibland år innan det kommer tillbaka.
”Sömnparalys brukar inträffa när man precis ska somna eller precis ska vakna och det innebär att musklerna sluta fungera. Det beror på att hjärnan stänger av kroppens system för att man inte ska röra sig när man drömmer. Det enda som rör sig är ögonen under ögonlocken, i övrigt är man ganska stilla. Men om man får sömnparalys stängs muskelkontrollen av för tidigt eller slås på för sent så att man inte kan röra sig – fast man är vaken. Det här tillståndet kan vara otroligt plågsamt för dem som upplever det – i synnerhet dem som får det ofta. Det är som att vara i en mardröm och många känner det som att de håller på att kvävas eftersom att man drabbas av förlamning och hallucinationer.”
Sinnet är alltså vaket, du ser – men du kan inte röra kroppen eller använda rösten. Du försöker men det går inte, du är helt paralyserad. Du ser skuggor och upplever rummet du befinner dig precis som det ser ut. Precis som hon beskriver i trailern är det.
Kanske är en stressfaktor? Har massa jobb som hänger över mig och ska flytta och packa ihop hela lägenheten när jag kommer hem på mindre än en vecka och blev ännu mer stressad över det igår kväll.
Jag vet inte, men så jävla läskigt är det. Har ni fått det? Känner ni igen er? Kan man göra något åt det?
Många forum skriver att man istället borde utnyttja tillståndet för att det är ett förstastadium till utanför kroppen upplevelser. Jävligt flummigt, men ibland när jag fått det så känns det som att jag åker rutschkana ur min egen kropp. Som att jag är en flubby som flyter ut ur kroppen och rinner ner på golvet. Men när jag vaknar så ligger jag i sängen. Är jag utanför kroppen då? Haha, flumigaste inlägget jag skrivit men kände bara att jag var tvungen att skriva av mig om det.
