Den här helgen, om man bortser från den totala utskjutningen i fredags, så har jag verkligen bara laddat batterierna. Det var en omtumlande vecka med massa middagar och events. Så det har varit så skönt att bara sova och ta det riktigt lugnt. Skulle egentligen haft en middag hos oss igår – men jag kände att jag var tvungen att kasta in handduken. Det händer nästan aldrig. Men då och då ska man lära sig lyssna på kroppen.
Nu har iallafall ÄNTLIGEN min förkylning släppt. Jag har inte tränat något på 4 veckor snart. Helt bananas. Och bara ätit som att det inte finns någon morgondag, haha.
Noll förbränning + Maximalt kaloriintag = Överskott.
Så ser min ekvation ut för tillfället. Men imorgon händer det, imorgon ska jag snöra på mig skorna och bege mig till gymmet. Jag har alltid varit en människa som pendlat mycket i vikt. Jag kan smälla på mig fem kg vätska när jag har mens. Eller snegla på en kanellängd och gå upp tre kg på stående fot, haha. Men överskottet kan också rinna av mig nästan lika snabbt som Usain Bolt.
Så fort jag kommer in i sådana här perioder där jag vräker i mig skitmat så blir jag så fruktansvärt seg och trött. Jag älskar att vara alert och på tå. Känna mig lätt och pigg. Ni vet känslan när ingenting är jobbigt, man liksom studsar fram redo att omfamna vardagen. Inte som nu när man valrossar fram genom höstbladen och tycker att det är skitjobbigt att böja sig ner för att knyta skorna. Inte på grund av min vikt utan av den totala bristen på motion och ett bra flås, haha.
Man ska bli pigg när man äter mat, inte trött och däcka ihop i soffan. Mat ska ju ge en energi, inte ta energi.
Dessutom har det blivit en jädrans massa vin de senaste veckorna. Två glas här, två glas där och så skiter man i träningen dagen efter. Inte rimligt.
Jag är verkligen en karaktärslös människa i perioder, haha. Jag ber Markus säga till mig att inte dela med sig av sitt godis till mig. Hur mycket jag än tjatar och trånar efter hans skål får han inte ge med sig förtydligar jag dagarna innan vi sitter där i soffan. Men så sitter vi där och tillslut lackar jag ur och säger att jag kan väl fan bestämma själv om jag ska äta godis eller inte och så sliter jag åt mig skålen och trycker i mig godis.
Min kropp känns som en avdankad marshmello vars bäst före datum är förgånget. Lite så, haha. Seg liksom, inte så stark eller uthållig. Men det är ju det som är så häftigt med kroppen, att trots att man misshandlar den och föder den med dålig näring kan den återhämta sig och bli så där stark och härlig igen som en spänstig sparris.
Vem är man? Känner ni igen er?
Kan vi inte köra igång tillsammans? Team Petra och Team Världens Bästa Bloggläsare?
