Det är först nu jag inser hur stressad jag har varit den här våren. Det är svårt att komma till insikt och stanna upp när man är mitt uppe i sin tornado.
Den här sommaren har jag känt ett sådant behagligt lugn. I maj hade jag till och med börjat utveckla nervösa ryckningar i ögonen och kunde bli stressad av att prata med folk. Jag som älskar att pladdra med människor och aldrig känt mig nervös eller obekväm i hela mitt liv.
Nu är det som bortblåst och jag inser mer och mer värdet i att känna lugnet, men framförallt bara känslan av att vara och stänga av. Inte rusa genom vardagen. Jag älskar mitt jobb. Men inget arbete blir kul när det blir för mycket. Den här sommaren har jag verkligen upplevt en ny kärlek till bloggen, för tiden har funnits där – och inspirationen.
I början på juni började jag meditera – inte varje dag. Men så fort jag fått tillfälle eller haft en stund över. På tåget, på morgonen och alltid när jag gör fransarna. Det har verkligen fått mig att landa. Saker som känns ansträngande, jobbiga och på tok för stora får proportion. För mig krävdes det några försök innan jag helt lyckades koppla bort alla tankar och bara vara.
Jag har hittat en kille på Spotify som jag tycker är svinbra, The honest guy.
