Den här bilden är så jag idag, haha. Hade inte kunna måla den bättre själv. 

Idag har jag en sådan dag när allt är lite jobbigare. Vaknade vid 05.30 med mensvärk från en annan planet, gick framåtlutad in till köket, svalde två Ipren och sov i fosterställning en timme till. Sedan har dagen liksom färgats av morgonens sprudlande humör. Efter en pressfrukost, svängde jag förbi naprapaten för jag har haft så satans ont på högersida av ryggen i flera veckor. Han knäckte och hade sig, därefter avslutade han behandlingen med att sätta akupunkturnålar så nu gör det typ ännu ondare och jag känner mig typ lite groggy. Men jag vet ju att det kommer bli bättre.

Sedan slutade min dator på kontoret också att fungera. Den bara badbollar loss, så nu måste jag lämna in den med. Då rann bägaren över.

Är jag ett vandrade virus? Det känns som det!

Har knappt fått något gjort idag för all teknik bara strular, trots att jag har så mycket att fixa. När jag var på väg till mitt möte öppnade himlen sig och det började ösregna. Då gick jag där i regnet som en riktig surkärring och muttrade högt att det minsann är ett jävla pissväder i det här landet. Sedan hör jag mig själv och tänker att nu får jag fan skärpa mig. Men istället bestämde jag mig för att skälla ut en taxichaufför utav notor, fast jag själv hade bokat fel adress i appen. Så var generat tvungen att be om ursäkt flera gånger. Stackarn, avskyr när fel människor får ta ens skit.

Jag känner mig som ett monster som bara vill ryta åt alla som kommer i min väg. Som att PMS-känslorna tar över mig. Helst av allt hade jag bara velat krypa ner i min säng med godis, cola light och stanna där tills humöret vänder. Och kollat på en riktigt feelgoodfilm typ Notting Hill. Dessvärre fungerar ju inte riktigt livet så. Ikväll har vi nämligen Metro Mode julfest med massa inbjudna gäster, en fest som jag verkligen sett framemot. Jag ska hålla ett välkomsttal och måste vara på mitt absolut härligaste humör.

Så nu är det bara att låta all PMS rinna av mig. Men det enda jag vill egentligen är att slå någon eller kasta något i marken. Känns det rimligt?

Förlåt, så nu har jag klagat klart. Jag lovar, ingen mer klagosång. Brukar sällan klaga – men ibland måste man bara få VRÅLA ut sina känslor och tycka så där löjligt synd om sig själv även fast det inte finns något som helst att tycka synd om.

Nu ska jag försöka installera min nya dator, så ska vi se om jag hinner få iväg allt jobb innan festen iallafall. För att säkra upp humöret har jag bunkrat med fyra iskalla cola light burkar i kylen, ifall det blir ohanterligt. Mitt ljus i mörkret.