Strålande sol, milslång strand vit som snö, klarblått vatten, förföriska drinkar – bara ni. Det här med parsemester. Nästan två hela veckor själva. 13 frukostar, luncher, drinkar och middagar. Jag var lite nervös att det skulle bli tradigt. Inte för att jag inte älskar Markus till månen och tillbaka. Men efter ett tag har man synat varandra i varenda liten söm, grottat ner sig i varandra så djupt det går men sen då? Jag och Markus har varit på flera semestrar själva förut, men aldrig så länge – helt ensamma. Forni, min relationsexpert, brukar alltid säga att semestrar på tu man hand är balsam för relationen. Att det behövs för att smörja maskineriet. Ibland flyter bara vardagen på och man hinner inte stanna upp och rå om varandra på riktigt.

Helvete vad kul jag haft jag. Insett att man fästman faktiskt är riktigt underhållande. Det känns som att vi kommit varandra ett lager djupare. Tji, fick jag.

Jag är ett planeringsfreak när det kommer till resor. Bokar in utflykter och restauranger som att det vore ett schema i skolan. Men den här resan har vi bara tagit dagarna som de kommit, ätit det vi varit sugna på – och jag har inte känt mig rastlös en enda gång. Det är som att det ligger ett namaste täcke över Tulum Beach.

Jag hörde på Nyhetsmorgon att det är på semestern det bär eller brister. Låter ju paradoxalt då det är då man ska ha det som bäst tänker man. Det man längtat, trånat och drömt om vardagskvällarna det varit lite tufft. Sedan sitter man där på planet med förväntningar höga som skyskrapor. Dessutom ska man vara tillsammans 24-timmar om dygnet.

Nyckeln är nog njuta av varandra, sänka axlarna och lägga bort mobilen och släppa att allt kanske inte måste vara perfekt hela tiden.

Jag tror inte man ska se semestern som lösningen, för det viktigaste av allt är vardagen. Jag lyssnade på en Oprah’s podcast ”Super Soul” med Brené Brown. Avsnittet heter Daring Greatly och där pratar man om hur rädslor får oss att komma närmare varandra och om tacksamhet. De talar om en undersökning där folk pratar om vad man saknar mest med en närstående som gått bort så är det inte solnedgången på Barbados, utan det välbekanta ljudet av när ens partner kommer in genom dörren efter jobbet eller skratten från ens barn som leker i rummet bredvid. Blivit besatt av Brené Brown, ni måste lyssna när hon är med i Ted Talks där hon pratar om styrkan i sårbarhet. Det får en att vilja sänka den där garden som man envisas med att hålla upp – kolla på youtubeklippet här. 

Ta hand om de ni älskar <3 Pussar från Tulum!