Igår slängde jag på mig morgonrocken och så sprang vi ner med drinkar i handen för att se solnedgången. Solnedgångarna här är det finaste jag sett. Vi fick även med oss en hund på köpet. Fina Cleo. 

Ni kanske inte vet varför jag befinner mig i paradiset igen? Jag är i Costa Rica för att spela in en webb-tv serie för Metro med produktionslaget Soda Lime. Men som tur var hade jag redan bokat en resa till NYC innan jag fick reda på det fantastiska förslaget. Så det var lättast för mig att flyga direkt hit. Och så lyckades jag locka med min kille. Så nu har vi haft semester själva i 3 dagar och bott i världens finaste hus precis på stranden, alldeles själva. Lite för bra för att vara sant.

Hur fint är det? Här börjar solen gå ner och barnen leker bland klipporna. 
Det är som att solen förtrollar all sand till rent guld, om ens för bara några minuter. Det är så häftigt att se hur alla människor stannar upp. Slutar med det dem hållit på med. Lägger ifrån sig allt. Den halvtimmen när solen går ner riktas allt strålkastarljus mot dagens sista strålar. Himlen blir som en stor projektor som visar en film som ingen kan låta bli att se. Sedan gick vi och satte oss på Habanero för att girigt slicka i oss de sista strålarna av dagen och ta en till drink. 
När man inte tror att det kan bli så mycket vackrare så rider det förbi massa hästar i solnedgången…
Och sedan färgas hela ön till en enda stor rosa tavla…