Ibland vet jag inte vad jag inte vad jag skulle göra utan Michaela. Jag skulle antagligen dö, inte kunna andas, helt sluta existera. Jag träffar henne varje dag, det är som min andra bättre hälft. Ibland kan jag inte förstå att flickebarnet är ett år yngre än mig – för i min värld är hon flera ljusår äldre än mig.

Jag är som hennes lilla dotter som hon måste ta hand om och lära viktiga saker i livet. Ibland tar jag hand om henne med, men inte på samma sätt. Jag lyssnar och försöker förstå och försöker säga något smart, men aldrig på samma sätt som hon förstår. Däremot är jag väldigt bra på att få henne att skratta så hon kiknar.

Jag brukar ringa henne minst 4 gånger om dagen. Hon brukar svara två av dem. Hon avskyr telefoner och avskyr främst att prata i dem. Hon brukar skicka ett sms och skriva, ”kan du inte sms’a istället” – det nonchalerar jag alltid och ringer igen, då svarar hon alltid även fast hon inte vill, haha. Det är kärlek.

Jag lärde känna henne för 13 år sedan. Aldrig då hade jag förstått att vi skulle bli så nära. Trots att vi är som natt och dag – finns det nog ingen som känner mig så bra som hon. Hon är nog mitt livs stora kärlek.