Vi kastar oss tillbaka till Thailand igen, till en av de häftigaste upplevelserna jag varit med om. Efter tre timmar med bil och en timme med båt var vi framme på ett Rainforestcamp mitt i Thailändska djungeln – helt utan telefonnät eller uppkoppling. Först hade jag lite panik över det faktum att ingen skulle kunna nå mig, tänk om det skulle hända något med någon närstående. Men sedan försökte jag istället fokusera på hur häftigt det var att just inte kunna bli nådd och hur sällsynt det är.
På vägen ut så stannade vi till på en matmarknad.
De här lockande biffarna såg jag i flera stånd. Hade inte velat stoppa vad det där nu är i min mun. Det är väl deras version av blodpudding.
Många har frågat hur en grön papaya ser ut och det är den gröna skapelsen ovan.
Efter marknaden åkte vi som sagt båt ut.
Vi pressade ihop oss i fören för att få maximal sol. När jag åker båt känner mig jag mig så fri, det är precis samma känsla som sprider sig i korpen som när jag rider.
Vi bodde i tält ute på plantoner ute i vattnet.
Här skojar de med oss om alla farliga djur.
Men det lurar både den ena och det andra djuret ute i djungeln. Tydligen fanns det till och med leoparder i området.
Därför var vi lagom kaxiga när vi paddlade runt. Det var så häftigt i djungeln, så stilla och det enda man hörde var ljudet av djur och våra skratt. Roligast var när en av tjejerna höll på att kissa på sig och skulle luta rumpan utanför kanoten utan att trilla i. Har bild på det, drar på smilbanden bara jag tänker på det.
Vi hade de här fiskarna som grannar.
Det var ett glamping ställe, dvs camping med riktiga sängar. Vilket hästjobb att få ut allt till djungeln.
Sedan satte vi oss och pratade om livet i jag vet inte hur många timmar.
Framför den här magiska ridån.
Sedan kom regnet. Tropiskt regn som nästan värmde en. Som att ta en varm dusch.
Dagen efter blev jag och Carro frälsta. Vi vaknade av en apas vrål som kastade sig runt i träden vid våra tält. Så vi bestämde oss för att paddla ut i den stilla soluppgången. Det var så lugnt, vattnet rörde sig knappt och vi blev helt hänförda där ute när dimman låg över träden och solen var på väg uppåt bakom bergen.
Vattnet var som en enda stor spegel. Tills jag och Carro fick syn på en stor sten som helt plötsligt försvann under vattnet och vi insåg att det måste ha varit en stor orm, så vi börjar istället paddla för kung och fosterland.
Satan vilka armmuskler man måste få av att paddla. Var helt mör i axlarna efter våra turer eller så är det bara jag som har ruggit dålig armstyrka.
Därefter höll vi oss nära tälten och njöt av de sista timmarna i solen innan det var dags att bege oss hemåt.