Skrev det här inlägget i lördags, som många reagerat på att jag tog bort:

”IgÃ¥r ringde verkligen en väckarklocka. Jag fick en riktig kalldusch. Jag kände mig som en sÃ¥ dÃ¥lig vän eller snarare kom jag till insikt med att jag har varit en dÃ¥lig vän. Inte pÃ¥ grund av nÃ¥got jag gjort, utan för mitt icke agerande eller snarare ouppmärksamhet och närvaro. Att jag varit sÃ¥ självupptagen i mitt egna att jag inte funnits där eller lyssnat. När ens vän pratar med andra, men inte med mig fast jag egentligen ska vara det självklara valet.

Imorse när jag vaknade kände jag mig verkligen sämst.

Ibland är det så svårt att hinna med allt. Hur har folk tid med allt? Hur hinner man träffa alla man bryr sig om? Ha ensamtid med sina vänner, ha en städad lägenhet, träna, vara en bra flickvän, umgås med sin familj, leverera på jobbet, planera ett bröllop…

Men mitt i min pinsamma självömkan insåg jag verkligen att det är jag som är problemet, som prioriterat HELT fel. Det finns så mycket jag kan ändra på, så många oviktiga saker som inte spelar någon roll som man ödslar sin viktiga dyrbara tid på.

Tog ett djupt andetag. Rannsakade mig själv, skrev en prioriteringslista om vad som är viktigast för mig.

Jag mÃ¥ste verkligen lära mig välja bort och sluta göra allt själv. Man kan inte ändra det som varit, utan bara acceptera det. Även om det är lätt att straffa sig själv i sÃ¥dana situationer sÃ¥ tror jag mer att det stjälper än hjälper.”

___________

Sedan pratade jag med min vän som sa att hon kände samma sak. Att det var ingens fel eller egentligen bådas fel. Men det gjorde ändå ont, det sved för att det var ett glapp som jag skapat alldeles själv för att jag inte lyft blicken. Men som oftast med alla sådana konflikter så blir man bara närmare efter. Helvete, vad skönt det är att prata ut och lägga alla korten på borden.

Jag ska vara ärlig med er. Jag har verkligen känt mig låg senaste dagarna, kanske pågrund av det ovan men också av utmattning och min kommande födelsedag.

Tror jag drabbades av någon form av åldersnoja. Det var som att det sköljde över mig att livet snart är slut. Jag har levt en tredjedel av mitt liv. Sedan försökte jag intala mig själv att livet nog är som en förlossning. Att man har rikspanik och förlossningsskräck precis när blir gravid och inser att man ska pressa ut en annan människa ur sitt kön (!). Men när ungen väl bakats där inne och månaderna går så är man redo att förlösa. Kroppen gör sig redo. Det faller sig naturligt. Så tänker jag om döden med eller iallafall försöker. Att när jag levt mitt liv och kroppen långsamt börjar stänga av systemet del för del och jag tar mitt sista andetag. Då kommer jag vara redo. Precis som jag när jag föder barn. Jag kommer vara redo. Om jag nu får privilegiet att leva ett så långt liv och dö av mitt sista andetag.

Det var katalysatorn. Har livet gått förbi för snabbt? Har jag levt det till fullo?

Senaste tiden har jag verkligen känt en inre press och stress inför bloggen och sociala medier. Som att jag ansträngt mig för mycket, förlorat min röst. Gjort saker som andra gör, inte varit mig själv. Så svårt att förklara, det låter också så förbannat töntigt. Jag har blivit ännu mer stressad av att kolla på andra bloggar, istället för att fokusera på vad just jag är bra på. För jag älskar ju min blogg – och er läsare.

Jag är så ovan vid den känslan – mörkret. Det är som att det nästan paralyserar ens kropp och målar alla ens tankar svarta, mörka. Ångest. Helvete, vad vidrigt det är. Markus har frågat vad det är. Vad han kan göra. Vad jag är ledsen för. Jag är ju nästintill alltid en väldigt strålande person, så det blir påtagligt när jag är nere.

Men jag har inte haft några svar, inga anledningar – utan bara sett svart. Jag har bara velat sova.

Alla som lever med det dagligen, brottas med den skiten – helvete, vilka jävla hjältar ni är.

Idag är första dagen som jag känner att JAG är tillbaka i min vanliga kostym. Jag ser allt i färg igen. Jag är glad. Genuint lycklig, nog lyckligare än på länge. Så konstigt att man kan vakna upp tre dagar senare och så har allt runnit av en – det känns konstlat nog som att jag är en ny människa.

Allt låter så väldigt dramatiskt, men det var det – iallafall i mitt huvud och för mig. Jag kanske behövde få den käftsmällen eller tiden för reflektion innan jag gör entré i en ny era av mitt liv som 30 barre. Så jag kan omfamna den nya fasen av min existens med en extra dos tacksamhet för livet.