Jag sitter i kö till passmyndigheten. Öststat har aldrig känts så nära. Skirkande barnfamiljer, snorpapper ligger som minor över lokalen och den fräna doften av nygjorda blöjor sticker i näsan som snart förlorar sitt luktsinne (helt förstårligt). Batterierna till min dator dör snart och lämnar mig ensam med skriken och misären. Det känns som att jag är en del av kalla kriget.

Och mitt i all den här misären så finns fortfarande risken att de inte vill utfärda ett nytt pass eller leg till mig eftersom mitt provisoriska är trasigt – 3,45 h förgäves.

Om man har en partner som är extremt sugen på barn är det bara att ta en vända hit, så kommer man på bättre tankar.