Nu kastar vi oss tillbaka till i lördags. Vi vaknade upp till ett molnigt Alagna, dimman omfamnade bergen. Så vi tog det lite extra lugnt på morgonen, drack en extra kopp kaffe och skyndade långsamt. Men så fort vi kom upp till toppen så lättade det. Dimman låg bara som ett lock över dalen.
Min lillasyster Millo och jag bestämde oss för att ingen skulle missa våra vurpor i backen. Jag hade fått låna med mig ett par neonfärgade skidbyxor från J. Lindeberg som jag invigde. De här byxorna sitter som ett andra skinn, föredrar verkligen att åka i tighta skidbyxor – gillar när man känner att alla kroppsdelar sitter på plats.
Så häftigt att det kan gömma sig en klarblå himmel ovanför molnen.
Sedan var det dags för en snabblunch. Mitt squad, minus pappa.
Den här äppelpajen smakade himmel. Krispig smördeg tillsammans med perfekt smörstekta äpplen och en hint av kardemumma.
Sedan slog klockan fördrink. Jag hade mina yngre blonda yrväder mitt emot mig.
När Markus var yngre hade en ödla under hela sin uppväxt som hette Dabbe. Det mest underhållande Dabbe gjorde var att dansa mot glaset när han ville ha mat. Upp och ner med hans små tassar. Därför har vi, till minne av honom, döpt en dans till Dabbedansen.
Alagna är själva urbilden för hur en alport ska se ut: gamla fina trähus, trånga gränder och spetsiga berg runt omkring. Det är som att tiden stått stilla. Byn har en charm som inte går att sätta fingret på. Sista kvällen åt vi middag på ett ställe som likväl skulle kunnat vara Skansen: träväggar, servitriserna bar förkläden och skjorta med puffärm.
Jag beställde in en pastadröm. Ravioli på hemgjord pastadeg fylld med burrata, dränkt i smör toppat med rostade hasselnötter.
Aftonen avslutades med ännu mera sällskapsspel. Pappa hade kommit på en egen variant av: ”Med andra ord”.
