Nu har jag precis varit pÃ¥ Martina Haags föreläsning, som var helt fantastiskt rolig. Jag skrattade sÃ¥ jag grät. Och när jag satt där och lyssnade sÃ¥ kom jag pÃ¥ min gamla bokidé som jag hade för flera Ã¥r sedan – ”Ångestboken” eller kanske ”Jag är alltid värst”.

Dasha, min kära vän, brukar ringa mig varje söndag och med panik i rösten och så säger hon:

”Snälla, snälla Petra – berätta nÃ¥got pinsamt du gjort i helgen” och sÃ¥ slänger jag ur mig nÃ¥gon härlig historia hur jag väckt en stackars smÃ¥barnspappa mitt i natten för jag stÃ¥tt och vrÃ¥lat utanför en killes fönster, eftersom min mobil dött 04.05 en lördagsnatt och hur han till slut kommer ut frÃ¥n porten med rödsprängda ögon och sömndrunkna ögon och utbrister trött med darrande ton pÃ¥ väg mot ett sammanbrott:

”Jag har inte sovit pÃ¥ 3 nätter, min tjej är bortrest med jobbet och vÃ¥r nyfödda son har ÄNTLIGEN somnat, sÃ¥ kan du snälla sluta vrÃ¥la Sebastian utanför mitt fönster”

Och där står jag för berusad för att veta in eller ut så jag börjar ljuga, för det gör man ju en sådan situation och hör mig själv säga:

”FörlÃ¥t, min pojkvän heter Sebastian och han har precis flyttat hit frÃ¥n Stockholm och jag är utelÃ¥st och ska sova hos honom”.

Men sanningen var väl kanske snarare att jag var fyllekÃ¥t och tänkte Ã¥ka hem till ett ragg som jag aldrig tidigare hade varit hos, ett sÃ¥nt kallat ”Buddy Call”. Och inte hade jag nÃ¥gon aning om att han bodde pÃ¥ nummer 37 och inte nummer 33, det är ju inte sÃ¥ lätt att minnas vad man sms om hela kvällen efter 15 shots. Men det kan jag ju inte säga – dÃ¥ skulle jag lÃ¥ta som en desperat kÃ¥t singel som mÃ¥ste väcka stackars smÃ¥barnspappor för att fÃ¥ en kyss. Nej, det gick bara inte.

SmÃ¥barnspappan kollar med medlidande ögon och bjuder in mig till sin lägenhet där han plockar fram sin bärbara dator för att jag ska kunna hitta min ”pojkväns” nummer pÃ¥ hitta.se – efter att jag sluddrat ur mig nÃ¥got:

”AssÃ¥ han har precis bytt mobilnummer, typ igÃ¥r”.

Sen blir jag helt ställd! Pappan frÃ¥gar vad han heter i efternamn och det slÃ¥r slint, det är helt svart – JAG MINNS INTE. Men gud! Och han tittar förunderligt pÃ¥ mig och jag kollar bort och lÃ¥tsas inte höra att han frÃ¥gat. Hur fan ska jag ta mig ur det här? SÃ¥ jag börjar ursäkta mig och backar försiktigt ut frÃ¥n hans lägenhet och springer mot porten och ser precis en taxi Ã¥ka förbi och slänger mig ut och hoppar in i den.

Sen har jag tänkt att jag ska åka tillbaka och ge den stackars pappan en blomma eller något för det hastiga avslutet och berätta hela historien, för det hade ju gett honom ett gott skratt. Men det har inte kommit för mig än.

DÃ¥ svarar Dasha alltid:

”Gud, vad skönt nu känns min Ã¥ngest helt plötsligt obefintlig – tack Petra och sÃ¥ lägger hon pÃ¥”.