Ibland måste man våga satsa och kasta sig ut med ansiktet före. Jag kan utan problem kasta mig baklänges ut för ett plan med öppna ögon 4000 meter ovanför marken. Där jag med all anledning egentligen borde vara livrädd.

Men jag har väldigt svårt för att säga till någon att jag faktiskt tycker om honom. Är det inte sjukt? Jag har väldigt svårt att ge mig själv till någon och hoppar gärna av bussen precis innan slutstationen och springer tillbaka till första hållplatsen, om och om igen. Samma procedur. Är det Stockholm syndromet? Har jag varit singel för länge för mitt eget bästa? Är jag för bekväm och för nöjd med mitt liv som det är? Eller har jag inte bara blivit upp över ögonen förälskad? Har jag åkt fel bussar? Jag vet inte. Jag är väldigt bra på att ångra mig när jag kommit halvvägs tillbaka till första hållplatsen men då har ju bussen redan gått. Jag kanske behöver någon som krampaktigt håller mig kvar till slutdestinationen utan att släppa min hand?