Jag skriver ju sällan om känslor och kärlek. Det har hänt ibland, men det är många av er som efterfrågar just det. Framförallt många av er som kanske gått i mina fotspår. Som varit den där obotliga super-duper-singeln. Om du som jag ofta fick/får frågan: ”Men du som är så snygg och rolig? Varför är inte du tillsammans med någon”.
Harkel, hmm… Ja, du… Nu ska vi se här, vart ska jag börja? Och i samma sekund som man får frågan skrattar man bort den och ger något charmigt svar som snabbt leder en in på något hel annat. Eller (om mängden alkohol väger in) så sätter maskineriet igång och käften går som en duracellkanin på amfetamin om männen man träffat, gärna extra stora långa målande vulgära ord om den senaste mannen i ledet som inte levde upp till ens förväntningar eller dumpade en. Eller klassikern ”Jag har bara inte träffat rätt”.
Men för varje sådan fråga: ”Men varför har inte du träffat någon” – så såddes ett frö inom mig. Som växte. Varje söndagsmorgon och lagom till brunchen med tjejerna hade fröet hunnit gro rötter som planerat sig långt ner i maggropen. ”Är det något fel på mig”, ”Varför är inte jag tillsammans med någon”, ”Är inte jag värd att älska”.
Frågorna haglade ibland över mig från bekanta till främlingar och ibland på dejter. Man var liksom aldrig beredd heller, alltid tagen på sängen. Varje fråga satte fler och fler griller i huvudet. Va fan tillslut hade jag hela Plantagen i min mage. Jag började ifrågasätta- och tvivla på mig själv. Hörde hur mina svar inte lät lika övertygande. Vad ville folk höra? Ibland hade jag lust att slänga ur mig något i stil med: ”Jag är väl jävligt dåligt i sängen, så folk kanske tröttnar” eller ”Jag har en obotligt könssjukdom så folk vill inte ta i mig”. Istället för att svara något uppmuntrande tillbaka (som alla förväntade sig). Det roligaste är när folk vill hjälpa en och liksom själva har svaret på frågan. ”Det passar väl inte så bra in i ditt liv nu, du jobbar ju så mycket.”
Förlåt, men vad vill folk egentligen ha ut av den frågan? Jag trodde typ att jag skulle vara singel tills jag dog.
Missförstå mig rätt. Det var inte så att jag inte dejtade folk både under korta och längre perioder. Jag är en jävel på att dejta. Men när vi nästan ansågs vara tillsammans. Var det aldrig rätt. Idag nu när jag är tillsammans med Markus inser jag att det var så fel som det kunde bli. Vi var aldrig tillsammans. Jag spelade bara konstiga spel och vice versa. Det var aldrig riktigt kärlek. Kanske ibland. Men inte som jag känner idag.
———————————————————————————————-
Jag har så många fantastiska tjej- och killkompisar som är så förbannat underbara, älskvärda och skitsnygga inifrån och ut. Ibland kan jag nästan komma på mig själv att fråga: ”Varför har inte du träffat någon”. Men så biter jag mig i tungan. Det är ju inte så att man inte försöker eller för att man är annorlunda. Det är väl ta mig tusan för att man inte träffat den som gör en så knäsvag att man vill kaskad spy och skratta på samma gång och det är ömsesidigt. För när man träffar den rätte, vägen dit kan vara förbannat krokig och strulig, men när man äntligen hittat rätt då är faktiskt allting enkelt. Man vet. Det var som att alla rötter och tvivel som grottat in sig i magen slets loss i samma andetag. Ibland hittar man rätt flera gånger. Problemet är bara att rätt för dig, kanske inte är rätt för honom eller henne. Ibland får man vända på många stenar innan det är rätt åt båda håll.
Samma sak gäller om du är i ett förhållande med någon. Om du måste vända och vrida på stenen och bara accepterar den i en viss vinkel och inte i sin helhet. Är det inte rätt. Då är det dags att släppa taget. Och ge dig ut på jakt efter nästa sten. Håll inte krampaktigt fast i din partner för att du tror att du inte kommer förtjäna någon ny som älskar dig lika mycket eller mer. Känner du så? Då stannar du kvar av fel anledningar. Släpp taget.
TO ALL YOUR SINGLES LADIES (AND MEN) OUT THERE:
Känner du igen dig? Är du den eviga singeln? Det är väl ta mig tusan inte dig det är fel på, det hoppas jag att du har jävligt klart för dig. Ursäkta, svordomarna men jag är så fruktansvärt trött på alla självgoda par som ser ner på alla dessa starka fantastiska SUPERSINGLAR som kämpar. Som har träningsvärk i tummen för att det swipar så mycket. Som går på dejter på vardagar efter jobbet. När man egentligen är trött och vill åka hem och mysa i soffan. Ge inte upp hoppet! Snart (om det nu är det du vill) så träffar du hen som är perfekt för just dig.
Jag tycker ni ska läsa den här artikeln som Nina Campioni skrivit för Elle – Så vet du när du hittat den rätte (sjukt bra och roligt skriven)!
Tycker ni att det är kul att läsa texter som dessa? Ska jag fortsätta med det? Trevlig lördag på er <3
