Nu har jag gått till min psykolog i snart ett år – och jag måste säga att det är de mest välinvesterade pengarna jag lagt på mig själv, mitt välbefinnande och kanske framförallt min framtid och min framtida familj.
Det är så lätt att bara köra på, utan att känna eller veta varför man känner som man gör. Jag hade inte direkt något ”problem” när jag började gå där. ”Problemet” var nog snarare att jag inte tyckte att jag inte hade något ”problem”. Jag har alltid haft gasen nära till hands och kört på i full fart hela livet. Ständigt haft en inre slavdrivare som piskat på, som sällan är helt nöjd och alltid vill mer – bättre, större och snabbare.
Jag har haft svårt att känna mig tillräcklig bara som jag är. Ofta måste jag prestera hela tiden. Den hungern och det drivet har tagit mig väldigt långt, men det har också gjort att jag gått miste om känslor och reflektioner. Det är svårt att stanna upp när ens huvud ständigt kör på i 180 och ligger steget före. Ibland upplever jag att det är svårt att vara i nuet och njuta av det.
Jag har alltid varit min egen PT som pushat mig till det yttersta genom hela livet oavsett sammanhang.
Om jag bestämmer mig för att göra 30 repetitioner på gymmet, så nöjer jag mig oftast inte förrän jag gjort 40. Jag har inte kunnat klappa mig själv på axeln och säga:
”Gud, vad bra du klarade det” utan ”Kom igen nu, du klarar 10 till. Det är då det ger resultat. 30 är ingenting”.
Så har mitt resonemang varit i allt. Lite till. Så den där lilla rösten inuti som säger:
”Men jag orkar inte mer, jag är trött” blir alltid överkörd.
Det som är så häftigt med terapi är att man helt plötsligt blir medveten om sina strategier och sina handlingar. Dessutom kommer man till botten med varför man agerar som gör och vad som orsakar det.
För mig har den här resan framför allt lärt mig att våga använda bromsen – att det är okej att sakta ner ibland, att jag är tillräcklig ändå. Det känns som att jag lär känna en helt ny sida av mig själv, egenskaper jag inte ens trodde att jag hade. Jag har väldigt svårt för att visa mig svag och blotta mina svagheter. I mina ögon har det alltid varit ett nederlag. Jag har nästan sett ner på människor som haft sina känslor på utsidan, men det har nog egentligen bottnat i en avundsjuka och ett förakt för att jag själv inte alltid kunnat visat vad jag egentligen känner.
Var hos min psykolog imorse (är där varannan vecka) och det känns verkligen som att det går framåt, att jag blir mer medveten och kanske bäst av allt känner en acceptans att jag inte alltid måste leverera 150 %.
Så skönt och så härligt! Bästa julklappen till mig själv!
