Igår skulle jag plugga säkerhetskontroll inför körkortet. Min körskolelärare på My Driving Academy är hård, stenhård mot mig. Vi ska nämligen gå igenom allt idag. De vill verkligen att jag ska ta mitt förbannade körkort nu (jag med såklart!). När jag kom in stressad med andan i halsen för någon vecka sedan och gjorde massa slarvfel konfronterade Linus mig och sa:
”Vill du övningsköra i 12 år till? Nästa gång samlar du tankarna och andas några djupa andetag innan du kastar dig ut i trafiken”
Tack Linus. Jag har nämligen gjort det sedan dess – och nu känns det så bra.
Men åter till gårdagen, istället för att plugga säkerhetskontroll satt jag och grät i en och en halv timme framför ”Skönheten i allt” med Will Smith som Markus kollade på. Jag skulle inte kolla, men kunde inte slita mina ögon från tv:n i periferin.
Storyn var så fin – och så sorglig. Nästan skrekgrät i slutet. Jag vet inte hur ni är men jag har liksom inget mellanläge. Antingen försöker jag hålla igen tårarna så det nästan gör ont i halsen, likt en förjävlig halsbränna eller så vrålar jag typ skrikande likt Whitney Houston med krokodiltårar som forsar ner likt niagarafallet för mina kinder. Gårdagen var en solklar översvämning, skulle nästan vilja kalla det en naturkatastrof. Markus vände sig mot mig och började nästan skratta för jag grät så hysteriskt. Efter ett tag klarar jag av att möta hans blick och då mynnar hela ögonblicket ut i någon konstig form av skrattgråtfest – kippande efter andan med våta kinder. Och jag nästan skäms för jag bölat så obehärskat.
Känner ni igen er? Eller är det bara jag som gråter så? Nästan galet liksom. Hysteriskt. Som att någon tänt en glöd som inte kan sluta brinna, elden måste liksom få tid att slockna. Det går inte att släcka mig mitt i lågorna.
Jag minns när jag och pappa såg Lilja 4-ever på bio för en jädrans massa år sedan – och jag kunde bara inte sluta lipa. För allt var så hemskt. Så jag var tvungen att springa ut från biografen in på toaletten på Filmstaden Sergel rödsprängd av gråt för att samla mig för det lät som att mina tårar höll på att förlösa ett barn inne i biosalongen. Samma sak hände när jag och Cynthia (min gamla BFF) såg sista avsnittet av OC efter att ha suttit uppe en hel natt för att sträckkolla klart sista säsongen. Direkt efter såg vi sista avsnittet på repeat minst sex gånger och grät oss igenom början till slut varje gång – för vi visste vad som väntade. Eller okej, ännu värre, jag vet inte hur många av er som är inbitna Ally McBeal fans? Jag var. Jag är. Jag såg nästan alla avsnitt live när de sändes på TV4. Jag fick till och med tillåtelse att åka hem tidigare från basketträningen på måndagar för att kunna se serien. Minns ni när Billy dog? Allys första kärlek. Helvete, jag sörjde som att det var en familjemedlem. Tror min mamma starkt funderade på att be mig att gå och prata med någon om sorgen. Men nu till det absolut starkaste filmminnet, när inte ens niagrafallet räcke till: ”De vilda djurens flykt” när grävlingen blev överkörd. Jag grät, sörjde, grät och bölade lite mer i veckor. Eller när jag var på farfars begravning och de spelade: ”Så skimrande var aldrig havet” – som var en av hans favoritlåtar.
Okej, sidospår – är väldigt bra på sådana. Men åter till kontexten.
Livet är så skört. Ju äldre jag blir, desto mer tänker jag på döden. Inte varje dag, men när någon i min närhet blir sjuk blir allt så påtagligt. När jag var yngre trodde jag att skulle leva för evigt, men idag vet jag att livet är något vi ofta tar för givet och jag försöker påminna mig själv om det varje dag när jag slukas upp av fjantiga problem och jobb. Även om det ibland (läs: ofta) är svårt och löjligt enkelt och ibland rent ut sagt bekvämt att fastna i vardagen och springa snabbare och snabbare i hamsterhjulet.
