Petra Tungården

Nu kastar vi oss tillbaka till i lördags. Vi vaknade upp till ett molnigt Alagna, dimman omfamnade bergen. Så vi tog det lite extra lugnt på morgonen, drack en extra kopp kaffe och skyndade långsamt. Men så fort vi kom upp till toppen så lättade det. Dimman låg bara som ett lock över dalen.

Min lillasyster Millo och jag bestämde oss för att ingen skulle missa våra vurpor i backen. Jag hade fått låna med mig ett par neonfärgade skidbyxor från J. Lindeberg som jag invigde. De här byxorna sitter som ett andra skinn, föredrar verkligen att åka i tighta skidbyxor – gillar när man känner att alla kroppsdelar sitter på plats.

Så häftigt att det kan gömma sig en klarblå himmel ovanför molnen.

Sedan var det dags för en snabblunch. Mitt squad, minus pappa.

Den här äppelpajen smakade himmel. Krispig smördeg tillsammans med perfekt smörstekta äpplen och en hint av kardemumma.

Sedan slog klockan fördrink. Jag hade mina yngre blonda yrväder mitt emot mig.

När Markus var yngre hade en ödla under hela sin uppväxt som hette Dabbe. Det mest underhållande Dabbe gjorde var att dansa mot glaset när han ville ha mat. Upp och ner med hans små tassar. Därför har vi, till minne av honom, döpt en dans till Dabbedansen.

Alagna är själva urbilden för hur en alport ska se ut: gamla fina trähus, trånga gränder och spetsiga berg runt omkring. Det är som att tiden stått stilla. Byn har en charm som inte går att sätta fingret på. Sista kvällen åt vi middag på ett ställe som likväl skulle kunnat vara Skansen: träväggar, servitriserna bar förkläden och skjorta med puffärm.

Jag beställde in en pastadröm. Ravioli på hemgjord pastadeg fylld med burrata, dränkt i smör toppat med rostade hasselnötter.

Aftonen avslutades med ännu mera sällskapsspel. Pappa hade kommit på en egen variant av: ”Med andra ord”.

Ibland drar jag fram som ångvält över internet. Jag laddar ner allt som kommer i min väg och inspirerar mig. Inte konstigt att min gamla dator tackat för sig. När jag väl får upp ångan så kan jag inte sluta. Vet inte hur många olika mappar med konstiga namn jag har på datorn: ”Fina Färger”, ”Om jag bodde i Paris”,”Om jag ägde ett slott”, ”Maträtter jag vill laga en vacker dag” osv. Ofta glömmer jag bort att jag sparat ner alla deras bilder. Det är nästan som att jag befinner mig i ett euforiskt tillstånd och bara ångar på. Men nu när jag satt på planet spanade jag igenom senaste skörden.

Den första bilden är ett axplock av ”Fina Färger”. Kan tänka mig att möta våren i precis ovannämnda färgpalett. Fått dille på lavendel/lila som nog utan tvekan är en vårens hetaste kulörer. Måste gå igenom alla mappar på min gamla dator och se vad jag kan skrapa fram innan jag glömmer det.

Instagramstjärnan @Panianiani har inte bara en garderob som får mig att börja dregla, hon visar dessutom upp sina inspirerande outfits till nya matchande blomarrangemang och vaser. Snacka om att slå två flugor i en smäll.

Spelar ingen roll att det är årets oglamourösaste månad. Glittra bör man annars dör man.

Jag fick äran att testa H&M’s nya hållbara sportkollektion för ett Instagram samarbete. Kollektionen är lika snygg som den är skön och dessutom som är den snäll mot miljön. Det bästa med kollektionen är nog utan tvekan passformen på plaggen. De sömlösa plaggen kramar om kroppen på helt rätt ställen. 

Hola mina favoriter! Hur mår vi idag? Jag antar att några av er ligger bakfulla i soffan, vissa började söndagen med ett träningspass och ni andra kanske bara njuter av att vara lediga. Själv var planen att åka skidor de sista timmarna innan det bär av hemåt mot Sverige, men vädret är verkligen inte festligt – det ösregnar nämligen här i Alagna. Men det gör inte så mycket Lorpan ligger här bredvid mig i sängen och vilar medan jag sitter med datorn i knäet. Min familj har krigat sig ut till trots för att hinna med några sista åk innan transfern går till flygplatsen.

Jag sitter och planerar veckan. Imorgon känns som den första riktiga jobbdagen 2018. Jag har typ fjärilar i magen. Det känns som en nystart. Jag har några stora beslut som ska tas i veckan, så allt känns ganska nervöst. Jag är en väldigt velig människa när det kommer till större förändringar.

Men bäst av allt är att jag äntligen ska få pussa på mina vänner som varit bortresta hela julen också, blir helt varm i kroppen av att tänka på det. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. Låter ju töntigt men mina bästisar betyder så mycket för mig. Känner mig halv när de inte är ett telefonsamtal bort.