Idag var det äntligen dags för resans första och enda ”adventure day”. Dykning stod pÃ¥ schemat. Markus har en dykarexamen, men inte jag. Vi skulle besöka de kända grottorna Casa cenotes och Doj Ojos cenotes. Jag trodde jag skulle fÃ¥ underhÃ¥lla mig själv och eventuellt snorkla pÃ¥ sin höjd. Men icke. Under vattnet skulle jag med tuber och vÃ¥tdräkt. Det är nÃ¥got jag drömt om, men inte fullföljt och helt plötsligt lÃ¥g jag där 15 meter ner pÃ¥ havets botten. Jag fick till och med simma in i grottor.

Det började dock inte sÃ¥ bra. De första tvÃ¥ gÃ¥ngerna jag provdök fick jag svÃ¥rt att andas och simmade upp mot ytan – men skam den som ger sig, tredje gÃ¥ngen fick jag koll pÃ¥ andetagen. It’s all in your head. Har ni provat att göra en volt pÃ¥ en studsmatta eller dyka frÃ¥n en hög höjd? Det är precis samma sak! SÃ¥ fort man tvekar sÃ¥ gÃ¥r det käpp rätt Ã¥t helvete och slutar i magplask. Det är som livet det är bara att gasa. Tveka kan man göra när man dör. Jag tror aldrig man kommer Ã¥ngra att man testade eller vÃ¥gade – snarare att man aldrig tog chansen eller risken.

Jag har ett starkt minne som arkiverats i minnensbibloteket. Det var en fredag på Henriksdals fritidsgård. Lokalen är full av ungdomar i kamouflagebyxor som byggt upp modet med en stulen häxa från sina föräldrars barskåp. Ur högtalarna dunkar de senaste hitsen från NRJ. Inget gäng vågar prata med någon utanför sin grupp. Några dansar, andra står i kön till toaletten medan vissa handlar läsk eller popcorn i platsmuggar i luckan in till kiosken. Musiken tystnar och den äldsta killen på stället, Joel, som också är kvällens dj utropar danstävling. Två vinnare ska väljas ut och mötas i en duell. Får du en klapp på axeln är du ute. Nästan alla vill vara med, de som inte deltog stod lutade mot väggarna på det lilla dansgolvet. Elin åkte ut, Lisa och det blev mer och mer glest på dansgolvet. Tillslut insåg jag förbryllat att det bara var jag och en annan kille i alldeles för stor t-shirt kvar. Alla blickar var riktade mot oss. Musiken tystnar och jag får sådan panik av att jag ska vara med i någon form av duell med allas brännande blickar så jag springer in på toaletten och låser in mig. Joel ropar ut våra namn för duell. Tre gånger hör jag hans ekande röst inifrån toaletten – men jag vägrade gå ut. Jag låtsade inte höra.

Inget mer med det. Men är det inte så konstigt att jag minns det som igår? Hur jag inte vågade? Jag vet att jag innerst inne ville.