Petra Tungården

Att våga utmana sig själv.

27 februari, 2018

Idag var det äntligen dags för resans första och enda ”adventure day”. Dykning stod på schemat. Markus har en dykarexamen, men inte jag. Vi skulle besöka de kända grottorna Casa cenotes och Doj Ojos cenotes. Jag trodde jag skulle få underhålla mig själv och eventuellt snorkla på sin höjd. Men icke. Under vattnet skulle jag med tuber och våtdräkt. Det är något jag drömt om, men inte fullföljt och helt plötsligt låg jag där 15 meter ner på havets botten. Jag fick till och med simma in i grottor.

Det började dock inte så bra. De första två gångerna jag provdök fick jag svårt att andas och simmade upp mot ytan – men skam den som ger sig, tredje gången fick jag koll på andetagen. It’s all in your head. Har ni provat att göra en volt på en studsmatta eller dyka från en hög höjd? Det är precis samma sak! Så fort man tvekar så går det käpp rätt åt helvete och slutar i magplask. Det är som livet det är bara att gasa. Tveka kan man göra när man dör. Jag tror aldrig man kommer ångra att man testade eller vågade – snarare att man aldrig tog chansen eller risken.

Jag har ett starkt minne som arkiverats i minnensbibloteket. Det var en fredag på Henriksdals fritidsgård. Lokalen är full av ungdomar i kamouflagebyxor som byggt upp modet med en stulen häxa från sina föräldrars barskåp. Ur högtalarna dunkar de senaste hitsen från NRJ. Inget gäng vågar prata med någon utanför sin grupp. Några dansar, andra står i kön till toaletten medan vissa handlar läsk eller popcorn i platsmuggar i luckan in till kiosken. Musiken tystnar och den äldsta killen på stället, Joel, som också är kvällens dj utropar danstävling. Två vinnare ska väljas ut och mötas i en duell. Får du en klapp på axeln är du ute. Nästan alla vill vara med, de som inte deltog stod lutade mot väggarna på det lilla dansgolvet. Elin åkte ut, Lisa och det blev mer och mer glest på dansgolvet. Tillslut insåg jag förbryllat att det bara var jag och en annan kille i alldeles för stor t-shirt kvar. Alla blickar var riktade mot oss. Musiken tystnar och jag får sådan panik av att jag ska vara med i någon form av duell med allas brännande blickar så jag springer in på toaletten och låser in mig. Joel ropar ut våra namn för duell. Tre gånger hör jag hans ekande röst inifrån toaletten – men jag vägrade gå ut. Jag låtsade inte höra.

Inget mer med det. Men är det inte så konstigt att jag minns det som igår? Hur jag inte vågade? Jag vet att jag innerst inne ville.

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
47kommentarer

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!