Varför vill man alltid ha det man inte kan få. Jag har precis suttit och storgråtit till en shopoholics bekännelse, då vet man att man tappat det. Idag är jag ett känslomässigt vrak, inte olycklig men förvirrad och trött. Jag gråter aldrig, men idag har jag gråtit åt allt från att den laktosfria mjölken är slut till att jag inte har en man som jag tycker om som kan komma med en kall cola light åt mig när jag inte orkar röra mig en cm från soffan. En lång jävla uppförsbacke har den här söndagen varit. I ren självömkan, mitt ansikte svider för att det är så salt – men jag har ingen energi att resa mig ur soffan och hämta krämen i badrummet.
Nu måste jag fortsätta jobba. Är drängt i jobb den här veckan, (modevecka, lämningsvecka för Metro Mode och nya testsidor till Metro). Det kommer bli en kaosvecka utan dess like. Men rätt skönt med megastress, då hinner man inte tänka så mycket.
Vilket peppinlägg en söndag, haha. Men livet är inte alltid en dans på röda rosor. Nej, nu blir det jobb och mera jobb.
