Nu har jag precis varit på Martina Haags föreläsning, som var helt fantastiskt rolig. Jag skrattade så jag grät. Och när jag satt där och lyssnade så kom jag på min gamla bokidé som jag hade för flera år sedan – ”Ångestboken” eller kanske ”Jag är alltid värst”.

Dasha, min kära vän, brukar ringa mig varje söndag och med panik i rösten och så säger hon:

”Snälla, snälla Petra – berätta något pinsamt du gjort i helgen” och så slänger jag ur mig någon härlig historia hur jag väckt en stackars småbarnspappa mitt i natten för jag stått och vrålat utanför en killes fönster, eftersom min mobil dött 04.05 en lördagsnatt och hur han till slut kommer ut från porten med rödsprängda ögon och sömndrunkna ögon och utbrister trött med darrande ton på väg mot ett sammanbrott:

”Jag har inte sovit på 3 nätter, min tjej är bortrest med jobbet och vår nyfödda son har ÄNTLIGEN somnat, så kan du snälla sluta vråla Sebastian utanför mitt fönster”

Och där står jag för berusad för att veta in eller ut så jag börjar ljuga, för det gör man ju en sådan situation och hör mig själv säga:

”Förlåt, min pojkvän heter Sebastian och han har precis flyttat hit från Stockholm och jag är utelåst och ska sova hos honom”.

Men sanningen var väl kanske snarare att jag var fyllekåt och tänkte åka hem till ett ragg som jag aldrig tidigare hade varit hos, ett sånt kallat ”Buddy Call”. Och inte hade jag någon aning om att han bodde på nummer 37 och inte nummer 33, det är ju inte så lätt att minnas vad man sms om hela kvällen efter 15 shots. Men det kan jag ju inte säga – då skulle jag låta som en desperat kåt singel som måste väcka stackars småbarnspappor för att få en kyss. Nej, det gick bara inte.

Småbarnspappan kollar med medlidande ögon och bjuder in mig till sin lägenhet där han plockar fram sin bärbara dator för att jag ska kunna hitta min ”pojkväns” nummer på hitta.se – efter att jag sluddrat ur mig något:

”Asså han har precis bytt mobilnummer, typ igår”.

Sen blir jag helt ställd! Pappan frågar vad han heter i efternamn och det slår slint, det är helt svart – JAG MINNS INTE. Men gud! Och han tittar förunderligt på mig och jag kollar bort och låtsas inte höra att han frågat. Hur fan ska jag ta mig ur det här? Så jag börjar ursäkta mig och backar försiktigt ut från hans lägenhet och springer mot porten och ser precis en taxi åka förbi och slänger mig ut och hoppar in i den.

Sen har jag tänkt att jag ska åka tillbaka och ge den stackars pappan en blomma eller något för det hastiga avslutet och berätta hela historien, för det hade ju gett honom ett gott skratt. Men det har inte kommit för mig än.

Då svarar Dasha alltid:

”Gud, vad skönt nu känns min ångest helt plötsligt obefintlig – tack Petra och så lägger hon på”.

Jäklar, vilken träningsvärk jag har idag. Snart ska jag gå på det igen – nu blir det Box! Sedan ska jag ta mig till en restaurang bättre uppkoppling och skicka över allt material till Metro Mode. Fotade lite igår, ska lägga upp bilderna när jag är på restaurangen!

Satan, vad bra löptekniken var igår. Jag har aldrig varit en löpmänniska, men efter igår fick jag verkligen mersmak!

Vilken dag! Jag är så taggad på den här veckan. Jag hade ingen aning om vad jag hade gett mig in på när mamma bjöd med mig på Boot Camp i Portugal i mars. Idag fick jag veta att det är ett svenskt bolag – Springtime som anordnar resorna och upplägget verkar vara riktigt grymt! Jag tror ni kan läsa mer om resan på deras hemsida, annars kommer ni få uppdateringar från mig hela veckan.

Idag har jag och lilla mami kört Nordic Extreme (Boot Camp inspirerat) mitt på stranden på en uppbyggd platå i solen. Så jäkla underbart! Vi hann bara med ett pass idag, eftersom vi kom på eftermiddagen. Imorgon blir det däremot andra puckar! Men mer om det imorgon mina kära… Ska försöka filma lite från passen imorgon också! Nu ska det jobbas!
Haha, kan det här vara en av de skevaste bilderna som tagits. Mina fötter ser ut att vara i storlek 35, mina lår hjulbenta och mina armar olika långa, haha.