Idag kom jag  iväg till Sats med Joanna. Som det ser ut nu ska jag vara med i ett träningsprogram i slutet pÃ¥ januari sÃ¥ nu är det bara att ligga i. Det har varit sjukt mycket jobb senaste mÃ¥naden och sena kvällar, sÃ¥ träningen har inte varit lika frekvent. Men nu börjar det lugna ner sig – sÃ¥ nu är det bara att hoppa pÃ¥ tÃ¥get igen.

Idag hade jag på mig: Byxor från Casall, topp från H&M, Jacka & Skor Adidas. 

Här är en bild från julfesten i torsdags! Det är många som har frågat om min poloklänning som jag har på bilden – alltså den sitter som ett andra skinn. Du får sådan jäkla midja i den. Såg nu att det fanns en liknande på Zara för bara 399 : – som är nästan identisk, lite tjockare i materialet. Den jag har kommer från Björk och kostar upp mot 2000 : –

Ibland måste man våga satsa och kasta sig ut med ansiktet före. Jag kan utan problem kasta mig baklänges ut för ett plan med öppna ögon 4000 meter ovanför marken. Där jag med all anledning egentligen borde vara livrädd.

Men jag har väldigt svårt för att säga till någon att jag faktiskt tycker om honom. Är det inte sjukt? Jag har väldigt svårt att ge mig själv till någon och hoppar gärna av bussen precis innan slutstationen och springer tillbaka till första hållplatsen, om och om igen. Samma procedur. Är det Stockholm syndromet? Har jag varit singel för länge för mitt eget bästa? Är jag för bekväm och för nöjd med mitt liv som det är? Eller har jag inte bara blivit upp över ögonen förälskad? Har jag åkt fel bussar? Jag vet inte. Jag är väldigt bra på att ångra mig när jag kommit halvvägs tillbaka till första hållplatsen men då har ju bussen redan gått. Jag kanske behöver någon som krampaktigt håller mig kvar till slutdestinationen utan att släppa min hand?