Att komma tillbaka till träningen känns ibland som att bestiga Mont Everest – det känns som att det hade räckt med att vara hälften sÃ¥ ovältränad som jag är just nu. Augusti är den värsta eventmÃ¥naden av alla. Det är sÃ¥ mycket event, fester, modevisningar, middagar – att det nästan sprutar ur öronen pÃ¥ en. Allt pÃ¥ en och samma gÃ¥ng.
Nu är det bara att sätta på sig jävlar anamma hjälmen och kötta järnet. Jag vet att om tre veckor kommer jag att tycka att det är kul igen. Men just nu är det en jävla bajsmacka. Känner mig tung som bly, får inte igen mina kläder och svullen som ett as, haha. Men i själen lyser iallafall solen. Och det är det viktigaste. Men snart kan jag förhoppningsvis knäppa jeansen igen.
Kevin på Kampsportslabbet bara skrattade åt mig idag. Men han sa att jag kämpade på bra, trots att jag flåsade som en flodhäst. Och blev trött av det som normalt brukar anses som min uppvärmning på löpbandet.
——–
Minns ni den här bilden? Som togs för nÃ¥gra Ã¥r sedan. 8 veckor senare – tillsammans med Kampsportslabbet.  Herregud, vad svullen jag var! Det var när jag Ã¥t p-piller (hormoner), festade en jäkla massa och mitt matintag var väl knappast det bästa.
