Petra Tungården

Nu har vi varit i Positano i två dagar. Vi bor högst upp i bergen, på ett hotell som heter Conca D’oro. Det är helt magisk utsikt. Men förbannat många trappor upp, haha. Fruktansvärt bra för lilla stjärten. 

De två senaste dagarna har vi hängt på en beach som heter Spiaggia del Fornillo. Väldigt italiensk och inte lika turistig. Den ligger 558 trappsteg ner (med det menas också att det är 558 trappsteg upp). 
Så fina färgglada parasoller. 
Känns som ett gammalt Italien, som att tiden stått still. 

Jag och Tilda. 
Hej min jävla snuttkorv! 
På luncherna har vi lekt med chica. Ställets snuttiga hund. 
Som mer än gärna delade ut pussar hela lunchen. Imorgon ska vi till en beach club som ligger längst kusten, bara ett stenkast bort dit man tar sig med båt. 

  Första gången jag såg ”Petri” var snabbt i förbi farten, på väg ut till taxin till Arlanda. Trots att jag bara hann spegla mig i en millisekund så var hen omöjlig att missa. När vi checkade in på flygplatsen så kände jag hur Petri började växa och nästan krävde en extra flygstol på min bekostnad. 

Det hela är väldigt olyckligt eftersom jag inte haft en böld i den här klassen i min nuna på flera år. 

Petri, som vår nya tjuvresenär fått heta har varit vår trofasta vapendragare hela resan, från Capri till Positano. Hon har inte alls fattat peaken när jag gång på gång försökt mörda hen med nål eller när jag försökt dränka hen i alkohol. Istället har Petri bara fått ännu mer luft och nonchalant bresat ut sig över hela hakpartiet. Petri har istället för att dra sig tillbaka reagerat precis som min laktosintoleranta mage gör efter ett redigt glas mjölk och girigt erövrat mark utan någon som helst tanke på vederbörande.

Men nu verkar det som att den snyltande hyresgästen Petri äntligen ska lämna mig för gott. Inte en dag för tidigt. 

Varför är det alltid så? När man minst av allt vill att de jävlarna ska möblera om ens yttre, då kommer de oinbjudna gästerna och placerar sig så centralt och synligt de bara kan, som ett brev på posten. 

Jag vet att det är ett privilegium att Petri bestämmer sig för att gästa just mig så sällan. Men nästa gång, finnjävel får du gärna boka en mer lämpad tid, så ska jag se till att göra rum för dig utan mordförsök. Jag lovar! 

Vi kom fram till Capri sent på eftermiddagen. Första dagen chillade vi bara vid poolen och gick ut och käkade. Vi bodde på Anacapri som ligger högst upp på ön. Ett lugnare, mer familjärt område som inte är lika turistigt. Cirka tio minuter från Capri med bil. 

Andra dagen hade vi fått tips om en svinbra lunchresturang och beach club som heter Il Ricco. Så likbleka som få slängde vi på oss strandkläder och begav oss. Il Ricco ligger också på Anacapri längst ut vid klipporna.

Framme!
Stället ligger verkligen helt fantastiskt.
Välkomst puss <3
Det första vi gjorde var att beställa in proviant. Öl och mojitos!
Obligatorisk drinkbild.
En till!
Sedan var det dags för första doppet. Älskar min nya bikini från Calzedonia som jag fick av Mira innan jag åkte <3
Så förbannat skönt. Vattnet är helt turkost här!
När vi kom upp hade de här dårarna beställt in massa rosé. Ja, tack!
Sedan var det dags för lunch och vi bestämde att jag och Markus ska vara toastmasters på Mathilda och Robins bröllop nästa år. Jag ska även vara brudtärna. Åh, är så himla glad för deras skull, de är världens bästa par. Och så stolt över att jag får vara brudtärna. Vi firade med deras favoritchampagne Bella Epoque!
Skål <3

Till förrätt fick vi friterad tonfiskboll med tomatsås.
Sedan beställde Markus en skaldjurspaella. Men ångrade sig, så jag fick den istället! Den var himmelsk. 
Markus fick min Ravioli Caprese. 
Mathilda och Robin åt en Pasta Vongole.

Om ni åker till Capri så måste ni åka hit. Det var nog den bästa dagen på hela året. 
Sedan var det dags att rulla tillbaka till hotellet.