Klänning Solace London,Väska Cult Gaia, Halsband Na-Kd.

Hörni, idag bär det av hemåt om några timmar sitter vi på planet hem till Sverige. Jag är redo. Jag är färdigmarinerad. Lika bra att lämna nu innan jag transformeras till en drink eller taco. Det sägs ju att man blir vad man äter, vet inte hur många tacos jag ätit den här resan, men fler än jag stoppat i munnen senaste halvåret. Igår kände jag för första gången att det känns bra att åka hem igen. Jag saknar mina vänner, jobbet och rutiner. Jag har så många roliga nya projekt som jag ska sätta tänderna i. Längtar tills jag får dela med mig av nyheterna till er – inom en månad får ni veta vad jag har kikaren.

Något som jag däremot inte är klar med är värmen, den hade gärna fått haka på i ett släptåg till Sverige. Jag har följt alla vänners instagramposter när de plogat sig fram genom den rådande snöstormen. Men ni vet väl vad man säger – en helvetes vinter brukar mynna ut i en pangsommar. Så vi håller tummarna för det.

Jag har förberett inlägg till er nu när jag sitter på planet <3  Så kika in här efter lunch igen!

Drog på mig min favoritklänning från Solace London när klockan slog middag. Så här glad blir man när Lorpan vill ta en outfitbild innan vi stack iväg till restaurangen.

Balans har alltid varit en av mina starkare sidor.

Nu kastar vi oss tillbaka några dagar till den dagen vi åt lunch på Nomade. Helt klart ett av Tulums finaste och bästa hotell som ligger dörr i dörr med Be Tulum som delar etta platsen. Det är så bohemlyxigt det kan bli. Väldigt avskalat, men ändå så chict. Antagligen också Tulum mest miljömedvetna hotell – enligt Fornis Tulum Guide. Lorpan var kittas i Nikben från topp till tå.

När naturen blir en del av inredningen.

På lunchrestaurangen sitter man på kuddar direkt i sanden så man kan gosa ner fötterna i den lena sanden med havet som kuliss.

Önskar jag kunde teleportera ljudet till er. De spelade någon flummig yoga techno musik som liksom blev pricken över i:et. Typ plingande meditationsljus med tempo och bas.

Jag beställde in en grillad tonfisk. Den var ruggigt god, perfekt grillad men det var inte sekunderna på grillen som gjorde rätten utan enligt mig det mest avgörande – såsen, haha. Getostkräm, wasabisoyakräm och sedan det syrliga från limeklyftan. Dra mig baklänges vad gott det var tillsammans.

<3

Sedan började vi traska tillbaka längst stranden. Nomade ligger längst bort så det är nog iallafall en halvtimmespromenad tillbaka till Tata som vi bodde på då.

Det var inte bara vi som var såsiga efter en heldag i solen.

Ville plocka med mig den här sötjäveln hem. Han kunde knappt hålla ögonen öppna. Markus  älskar hundar mer än mycket och är besatt av Takis Dog Shelter. Han tar hand och räddar hundar i Grekland. Så varje morgon brukar Markus väcka mig med en ny värmande film från hans shelter.

Sedan avslutade vi hela promenaden med min nya favoritdrink: mezcal mule. Mezcal är tillverkat av arter i agavesläktet som råvara. Och kommer just då från Mexico och smakar lite rökigt.

Idag var det äntligen dags för resans första och enda ”adventure day”. Dykning stod på schemat. Markus har en dykarexamen, men inte jag. Vi skulle besöka de kända grottorna Casa cenotes och Doj Ojos cenotes. Jag trodde jag skulle få underhålla mig själv och eventuellt snorkla på sin höjd. Men icke. Under vattnet skulle jag med tuber och våtdräkt. Det är något jag drömt om, men inte fullföljt och helt plötsligt låg jag där 15 meter ner på havets botten. Jag fick till och med simma in i grottor.

Det började dock inte så bra. De första två gångerna jag provdök fick jag svårt att andas och simmade upp mot ytan – men skam den som ger sig, tredje gången fick jag koll på andetagen. It’s all in your head. Har ni provat att göra en volt på en studsmatta eller dyka från en hög höjd? Det är precis samma sak! Så fort man tvekar så går det käpp rätt åt helvete och slutar i magplask. Det är som livet det är bara att gasa. Tveka kan man göra när man dör. Jag tror aldrig man kommer ångra att man testade eller vågade – snarare att man aldrig tog chansen eller risken.

Jag har ett starkt minne som arkiverats i minnensbibloteket. Det var en fredag på Henriksdals fritidsgård. Lokalen är full av ungdomar i kamouflagebyxor som byggt upp modet med en stulen häxa från sina föräldrars barskåp. Ur högtalarna dunkar de senaste hitsen från NRJ. Inget gäng vågar prata med någon utanför sin grupp. Några dansar, andra står i kön till toaletten medan vissa handlar läsk eller popcorn i platsmuggar i luckan in till kiosken. Musiken tystnar och den äldsta killen på stället, Joel, som också är kvällens dj utropar danstävling. Två vinnare ska väljas ut och mötas i en duell. Får du en klapp på axeln är du ute. Nästan alla vill vara med, de som inte deltog stod lutade mot väggarna på det lilla dansgolvet. Elin åkte ut, Lisa och det blev mer och mer glest på dansgolvet. Tillslut insåg jag förbryllat att det bara var jag och en annan kille i alldeles för stor t-shirt kvar. Alla blickar var riktade mot oss. Musiken tystnar och jag får sådan panik av att jag ska vara med i någon form av duell med allas brännande blickar så jag springer in på toaletten och låser in mig. Joel ropar ut våra namn för duell. Tre gånger hör jag hans ekande röst inifrån toaletten – men jag vägrade gå ut. Jag låtsade inte höra.

Inget mer med det. Men är det inte så konstigt att jag minns det som igår? Hur jag inte vågade? Jag vet att jag innerst inne ville.