Jag har precis skrivit klart min nya krönika till Cosmopolitan, om laster och hur konflikträdd jag är. Ju mer jag har tänkt på det, desto mer inser jag hur olik jag är mina bästa kompisar.
Jag kräks pÃ¥ töntiga kärleksdikter och tunga dramarullar. Det blir alltid ett herrans liv pÃ¥ videobutiken hemmakväll när Michaela viftar med nÃ¥gon självsörjande kärleksfilm där nÃ¥gon av huvudroller dör i aids, medan jag vill se senaste batmanfilmen eller nÃ¥gon actionrulle där de avfyrar sÃ¥ mycket vapen att man fÃ¥r tinnitus. Jag älskar att träna sÃ¥ att det nästan svartnar för ögonen, när blodsmaken tränger sig pÃ¥, dÃ¥ är det som bäst – medan Michaela aldrig nÃ¥gonsin skulle röra en gymmaskin, utan istället gÃ¥ pÃ¥ nÃ¥gon mjuk yogaklass med fÃ¥gelsÃ¥ng. För att inte tala om känslor – jag är som den onda gympaläraren i Glee som stänger allt inom sig, medan Michaela är lika tÃ¥rdrypande som Melissa Horn. Men här kommer vändningen, jag är jättekonflikt rädd, medan Michaela välter pÃ¥ som en maskin och har inte det minsta svÃ¥rt med att säga nej eller ifrÃ¥n, ibland nästan sÃ¥ jag blir rädd, haha.
Det är sjukt egentligen, hur människor formas och hur vi blir dem vi blir. Mitt nya projekt är ”Nej-projektet”. Japp, jag ska lära mig att säga nej. Jag började i mÃ¥ndags lite smÃ¥tt med smÃ¥ bebiskliv, det här kanske är det bästa jag har gjort för mig själv. Ãven om de första nejen är inlindade i smÃ¥ fina ord och att jag knappt vÃ¥gar möta personen i frÃ¥gas blick, sÃ¥ ska jag ta mig fan säga nej. Haha, en dag kanske jag är lika hÃ¥rd som fröken Forni.
