Senaste två dagarna har jag skruvat på mig så mycket att jag känner mig som en twister. Det är flera jobbsaker som jag gått och klurat på som höll mig vaken hela natten igår. När jag vred på huvudet för hundrasjuttionde gången tror jag att jag tillslut somnade. Jag är ganska dålig på att ta jobbiga samtal. Man kan ju tycka att jag borde vara en stjärna eftersom jag ändå gått i terapi för det, men jag tycker fortfarande att det knyter sig i magen. Jag blir handlingsförlamad. Först måste jag spela upp alla tänkbara scenarion i mitt huvud, människors reaktion upprepande som BECK-repriser på söndagar – om och om igen. Jag är dessutom en mästare på att känna vad andra kommer att känna och sedan drabbas jag antingen av ångest, gräver en ännu djupare grop och slutligen förstorar upp allting till största möjliga skala.
Det är utmattande och tar massa onödig energi. Jag brukar ju ha skinn på näsan, men i sådana situationer blir jag som bambi på hal is. När jag väl tar samtalet är det lugnt, jag bara önskar att jag kunde snabbspola fram till det ögonblicket och ta tjuren vid hornen. För oftast tar folk det bra och rycker på axlarna och kanske svarar något i stil med:
”Okej, det är lugnt. Vi löser det.”.
Jag försöker öva på det, men vet i ärlighetens namn om jag blivit speciellt bättre. Kanske en milli millimeters förbättring. Jag borde få en stöt varje gång jag beter mig på det viset, likt en hund som ska lära sig sluta skälla. Eller kanske få sanningsserum som i Harry Potter. Vet ni vad – nu ska jag bli bättre på det, så är det bara. Det är ju inte som att samtalet blir lättare ju längre man väntar, snarare tvärtom. Ens tankar kan ju förvandla ett liten väghinder till ett berg.
Är ni bra på det? Hur tänker ni?
