Petra Tungården

Idag var det äntligen dags för resans första och enda ”adventure day”. Dykning stod på schemat. Markus har en dykarexamen, men inte jag. Vi skulle besöka de kända grottorna Casa cenotes och Doj Ojos cenotes. Jag trodde jag skulle få underhålla mig själv och eventuellt snorkla på sin höjd. Men icke. Under vattnet skulle jag med tuber och våtdräkt. Det är något jag drömt om, men inte fullföljt och helt plötsligt låg jag där 15 meter ner på havets botten. Jag fick till och med simma in i grottor.

Det började dock inte så bra. De första två gångerna jag provdök fick jag svårt att andas och simmade upp mot ytan – men skam den som ger sig, tredje gången fick jag koll på andetagen. It’s all in your head. Har ni provat att göra en volt på en studsmatta eller dyka från en hög höjd? Det är precis samma sak! Så fort man tvekar så går det käpp rätt åt helvete och slutar i magplask. Det är som livet det är bara att gasa. Tveka kan man göra när man dör. Jag tror aldrig man kommer ångra att man testade eller vågade – snarare att man aldrig tog chansen eller risken.

Jag har ett starkt minne som arkiverats i minnensbibloteket. Det var en fredag på Henriksdals fritidsgård. Lokalen är full av ungdomar i kamouflagebyxor som byggt upp modet med en stulen häxa från sina föräldrars barskåp. Ur högtalarna dunkar de senaste hitsen från NRJ. Inget gäng vågar prata med någon utanför sin grupp. Några dansar, andra står i kön till toaletten medan vissa handlar läsk eller popcorn i platsmuggar i luckan in till kiosken. Musiken tystnar och den äldsta killen på stället, Joel, som också är kvällens dj utropar danstävling. Två vinnare ska väljas ut och mötas i en duell. Får du en klapp på axeln är du ute. Nästan alla vill vara med, de som inte deltog stod lutade mot väggarna på det lilla dansgolvet. Elin åkte ut, Lisa och det blev mer och mer glest på dansgolvet. Tillslut insåg jag förbryllat att det bara var jag och en annan kille i alldeles för stor t-shirt kvar. Alla blickar var riktade mot oss. Musiken tystnar och jag får sådan panik av att jag ska vara med i någon form av duell med allas brännande blickar så jag springer in på toaletten och låser in mig. Joel ropar ut våra namn för duell. Tre gånger hör jag hans ekande röst inifrån toaletten – men jag vägrade gå ut. Jag låtsade inte höra.

Inget mer med det. Men är det inte så konstigt att jag minns det som igår? Hur jag inte vågade? Jag vet att jag innerst inne ville.

Kjol Topshop, Blus Nelly, Väska Stuad, Örhänge Na-Kd, Halsband Na-kd.

Den här våren kommer butikerna fyllas med plagg med hög midja som riktar allt strålkastarljus mot just midjan! På catwalken har de florerat både byxor, shorts och kjolar med drapering tillsammans med ett tillhörande bältet runt kroppens mittpunkt.

Det är nog min bästa kombination, högt skuren underdel till en midjekort blus eller topp. Klickade hem den här kjolen från Topshop precis innan resan och tror det kommer bli en riktig

Strålande sol, milslång strand vit som snö, klarblått vatten, förföriska drinkar – bara ni. Det här med parsemester. Nästan två hela veckor själva. 13 frukostar, luncher, drinkar och middagar. Jag var lite nervös att det skulle bli tradigt. Inte för att jag inte älskar Markus till månen och tillbaka. Men efter ett tag har man synat varandra i varenda liten söm, grottat ner sig i varandra så djupt det går men sen då? Jag och Markus har varit på flera semestrar själva förut, men aldrig så länge – helt ensamma. Forni, min relationsexpert, brukar alltid säga att semestrar på tu man hand är balsam för relationen. Att det behövs för att smörja maskineriet. Ibland flyter bara vardagen på och man hinner inte stanna upp och rå om varandra på riktigt.

Helvete vad kul jag haft jag. Insett att man fästman faktiskt är riktigt underhållande. Det känns som att vi kommit varandra ett lager djupare. Tji, fick jag.

Jag är ett planeringsfreak när det kommer till resor. Bokar in utflykter och restauranger som att det vore ett schema i skolan. Men den här resan har vi bara tagit dagarna som de kommit, ätit det vi varit sugna på – och jag har inte känt mig rastlös en enda gång. Det är som att det ligger ett namaste täcke över Tulum Beach.

Jag hörde på Nyhetsmorgon att det är på semestern det bär eller brister. Låter ju paradoxalt då det är då man ska ha det som bäst tänker man. Det man längtat, trånat och drömt om vardagskvällarna det varit lite tufft. Sedan sitter man där på planet med förväntningar höga som skyskrapor. Dessutom ska man vara tillsammans 24-timmar om dygnet.

Nyckeln är nog njuta av varandra, sänka axlarna och lägga bort mobilen och släppa att allt kanske inte måste vara perfekt hela tiden.

Jag tror inte man ska se semestern som lösningen, för det viktigaste av allt är vardagen. Jag lyssnade på en Oprah’s podcast ”Super Soul” med Brené Brown. Avsnittet heter Daring Greatly och där pratar man om hur rädslor får oss att komma närmare varandra och om tacksamhet. De talar om en undersökning där folk pratar om vad man saknar mest med en närstående som gått bort så är det inte solnedgången på Barbados, utan det välbekanta ljudet av när ens partner kommer in genom dörren efter jobbet eller skratten från ens barn som leker i rummet bredvid. Blivit besatt av Brené Brown, ni måste lyssna när hon är med i Ted Talks där hon pratar om styrkan i sårbarhet. Det får en att vilja sänka den där garden som man envisas med att hålla upp – kolla på youtubeklippet här. 

Ta hand om de ni älskar <3 Pussar från Tulum!