Petra Tungården

Den här dagen har mötena verkligen avlöst varandra. Jag började dagen med frukost pÃ¥ Sturebadet med Nelly’s pr-avdelning. Nu har nedräkningen officiellt börjat tills jag fÃ¥r visa er resultatet. Vi kommer att plÃ¥ta tvÃ¥ olika kampanjer och ha tvÃ¥ skilda lanseringssevent för kollektionen – ett i Sverige och ett utomlands (!). PÃ¥ alla hjärtans dag ska vi ha en presslunch för journalister och magasin. Tanken är att det ska kännas som en rehearsal lunch inför vÃ¥rt riktiga bröllop.

Hur roligt att jobba med att planera tillställningar? Blev så taggad idag! I mitt nästa liv ska jag öppna ett eventbolag.

Nu över till en helt annan femma. Vet någon av er vart man kan få tag i liknande tallrikar som bilden ovan? Lite Hermès känsla men snällare prislapp?

Sparat ner lite refbilder för kampanjplåtningen utomlands. Inte för själva stylingen utan för känslan och energin i bilderna.

Sedan var jag på möte på Metro Mode innan jag mötte upp Fingal i en hiss på väg upp till Patriksson Pr för att låna kläder.

Hade mer än gärna flyttat in på deras kontor.

Dagen till ära invigde jag min nya skjorta som jag fyndade på Mrs H utförsäljning. Den är så himla trevlig baktill eftersom den är öppen i ryggen.

Det här året ska jag fokusera på saker som gör mig glad – och sluta upp att göra saker som jag inte vill, i situationer där jag faktiskt har ett eget val. Jag kan vara rätt konflikträdd och har ibland svårt att säga nej. Det är nästan som att jag känner en överdriven ängslan när jag ska avsluta något – att den andra personen ska bli ledsen eller besviken. Det har blivit så mycket bättre senaste åren och jag försöker verkligen jobba på den sidan. Det är inte det att jag inte har skinn på näsan, utan mer att jag känner en skyldighet inför folk. Vet inte riktigt vad det bottnar i.

Det hade egentligen ingenting med det här inlägget att göra, förutom det faktum att rida är något som i högsta grad gör mig helt bubblande lycklig. När vi närmade oss stallet kändes det som när jag gick i skolan och studsade in i matsalen för det visade sig vara pannkakor med grädde och sylt till lunch.

När jag hoppar upp pÃ¥ hästryggen sÃ¥ är jag hundra procent närvarande. Exakt samma ”stänga ute världen och bara vara i nuet” känsla hade jag när jag surfade i Costa Rica. Det finns ingen tid, inget rum. Det enda som hörs är vÃ¥gorna som skvalpar mot din bräda och ditt enda fokus är att fÃ¥nga den perfekta vÃ¥gen. Helt plötsligt har det gÃ¥tt fyra timmar och du vaknar upp ur din dvala och undrar när stranden fylldes med barnfamiljer och hundar, den var ju nyss tom.

Många säger att de upplever den sinnesnärvaron när de yogar, men då tänker jag istället på precis allt. Tycker nästan att det är svårare att parera tankarna då.

Dasha började gå på ridskolan redan för ett år sedan. AP Ridutveckling ligger typ 20 minuter från stan med bil, så det blir ju ett litet projekt men det är väl investerad tid. Eftersom både jag, Mira, Fingal och Sara är gamla hästtjejer så frågade vi om vi fick haka på. Så nu är vi en liten ridgrupp som kommer rida tillsammans på tisdagar.

Känner redan att detta är ett riktigt bra beslut, var lite tveksam eftersom det ändå tar runt tre timmar varje gång.

Jag fick rida en svart hingst som heter Goliath.

Spana in puddingen. Så ståtlig häst. Jag känner att jag och Goliath kommer bli ett riktigt radarpar.

Vad kallt det var i stallet. Trodde mina fingrar skulle trilla av under lektionen. Jag kittade upp mig med nya ridbyxor, skor och hjälm idag – men glömde handskar. Dock lyckades jag köpa ett par tok för små ridbyxor, de gick verkligen inte att knäppa som tur var hade jag träningsbyxor på mig så de fick gå an.

Häst är bäst. Jag gick på ridskola när jag var yngre, alltså vi pratar för typ 18 år sedan. Sedan har jag mest ridit när tillfället funnits utomlands, så jag är ju långt ifrån erfaren ryttare. Det ska verkligen bli kul att lära sig mer men framförallt förbättra tekniken.

Jag och Carro spontanred när vi var på Palma därav våra chica outfits. Baddräkt och träningsbyxor.

Lyckoruset när jag galopperande i en guldglittrande solnedgång på Quasimodos rygg på andra sidan jorden i 25 graders värme kommer jag aldrig att glömma.

Åh, herregud minns ni när jag var med i TV4’s stjärnkusken?

Då rörde det sig i och för sig om trav, något jag gärna hade gjort igen. Vilken adrenalinkick. Kommer aldrig glömma den gången jag fick köra mitt första race på Solvalla, snacka om pulshöjande aktivitet.

Markus hade aldrig suttit på en hästrygg så när vi var i Vieques så lurade jag med honom på hans första premiärtur. Han och Paco blev vänner för livet.