Petra Tungården

Det här var det första vi möttes av efter nästan en dygns flygresa om man inkluderar vår övernattning i Miami. Jag önskar att jag kunde teleportera alla er läsare hit. Sanden är len  som en smekning under foten när man går, himlen så otroligt blå och det turkosa vattnet ser ut som ett livslevande VSCO-filter.

Första semsterdagen sköljdes ner med två baljliknande sangriaglas.

Efter några timmar fick vi vårt rum som låg ett stenkast från havet. Kändes nästan som man bodde i vågorna.

Hela hotellet är täckt av sand. Jag har alltid varit ett barfota barn, bär aldrig strumpor och får jag välja så lämnar jag skorna hemma. Kanske inte det mest optimala för mina fossingars yttre. Markus har nämligen lenare fötter än mig. ”Sandpappret” kallar han mig ibland om kvällarna när jag försöker värma mina fötter mot hans ben. Och då pratar vi inte om det fina polerande pappret, utan det grova som ska bekämpa den mest obehandlade ytan. Han säger att jag skadar honom eller rispar upp hans hud. Alltså jag går ju på pedikyr, men tror alla mina år barfota har lagt grunden för mina fötters framtid. Kan ändå tycka att det kan vara en bra egenskap, med elefanthud alltså. Kan springa hur snabbt som helst på oskönt underlag, hade säkert kunna parera vassa nålar och har ett extra skydd mot glasbitar. Bara en sådan sak.

Så fina blomsterarrangemang överallt.

Den här nya bikinin från Ganni fick åka med i bagaget.

Jag vaknade redan vid 06.00 till solen som växte i horisonten. Snacka om att sitta på havets frontrow, den här bilden är tagen med min mobil, helt utan något krusidul. Jag låg helt stilla och tittade på solen i en timme. Hade sådant namaste moment.

Vi bokade boutiquehotellet Hotelito Azul i sista sekund. Så glad över det, älskade allt med Azul, önskar så här i efterhand att vi hade haft mer än två nätter.

Sedan gick vi ner till frukosten, det första man möts av är ett hav av färska frukter och grönsaker.

Sluta tänk om man kunde få sådan här pangfrukost varje morgon.

Sedan tog vi en ny promenad. Älskar Markus nya skjorta från Nikben i frotté, det är en killkompis till mig Niklas som grundat märket. De har ju tidigare bara gjort badshorts men nu släpper de även plagg.

Skönt att man hade en liten grundbränna från Thailand. Dock är solen riktigt stark här, smörjde in mig med 30 hela dagen igår men lyckades ändå bränna mig rejält.

Sedan traskade vi tillbaka och drack varsin corona.

Ute på terassen.

Pressbild. (Ville visa den maffiga entrén, men det var så mörkt och så svårt att fånga på bild).

Aftonen spenderades på Gitano och trots att de missade vår huvudrätt var det helt magiskt. De kompenserade och bjöd på den godaste cheesecaken jag någonsin stoppat i min mun. Uttrycket ”smälte i munnen” fick en helt ny innebörd. Och hur ofta får man egentligen äta efterrätt till huvudmål. Allt detta skedde med ett liveband som spelade merengue mitt bland alla resturanggäster.

Det känns nästan som att du äter middag mitt ute i djungeln med kristallkronor som dinglar från grenarna. Eftersom jag och Markus bubblade av energi så fortsatte vi kvällen med en drink på Papaya Playa Project.

Men vi blev inte så långlivade, men det var häftigt att se. Som en stor nattklubb mitt på stranden med palmer som väggar.

Klänning Rodebjer, Väska Cult Gaia , Solglasögon D&G

Ibland måste man ta till extrema åtgärder som bloggare. Bra uppkoppling är nämligen inget man kan ta för givet här i Tulum. Så efter åtskilliga besök att ladda upp bilder på diverse olika ställen på hotellet så gav jag upp igår kväll. Men imorse gav jag mig ut på jakt igen – och jag tror jag äntligen att jag hittat en vinnande wifi-spot bara några timmar innan vi ska checka ut från detta drömhotell. Jag ska måla upp bilden för er: galen blondin som springer runt med en dator i cirklar och sträcker laptopen mot skyn. Haha, varför gör man det när man försöker hitta nät? Så gör jag alltid med mobilen också alltså håller den upp mot himlen. Som att gud skulle förse en med 4G.

Anyway, så nu sitter jag i skräddarställning i sanden klistrad mot deras kontorsbyggnad, riktigt obehaglig hotellgäst, de tror säkert att jag försöker hacka mig in i deras system eller något. Men tänkte ta tillfället i akt att brassa upp några inlägg ifall jag blir utan kopplingen igen.

Okej, nu till det viktiga: Tulum är ett paradis. Punkt. Jag har nog aldrig känt så mycket för en plats – och då har vi varit här i två dagar. Det här stället har precis allt som jag vill ha ut av en semester.

Det är bländade vackert, sanden är len som en babystjärt, maten är som en gastronomisk käftsmäll (och så fräsch!), energin är harmonisk och folk strålar av lycka, drinkarna förföriska, inredningen bohemiskt lyxig, soluppgången gör en mållös. Precis varenda liten detalj med det här stället är genomtänkt, men på ett avslappnat sätt. Jag har nog aldrig sett så mycket stiliga människor på en semester. Alla har verkligen anammat den chica bohostilen och går runt barfota. Dessutom är det så mingligt på kvällarna och sjukt bra musik vart man en går. Jag har verkligen svårt att se att jag kommer tycka att något ställe slår det här. Jag tror nog att jag kommer att behöva återvända hit år efter år för detta är svårslaget.