Petra Tungården

Igår fick jag verkligen till lockarna i håret. Jag trodde det skulle bli så mycket lättare att styla håret när jag klippte page. Tji, fick jag. Jag tycker det är så mycket svårare att styla håret, det är lite alls lika förlåtande som när du har ett långt svall. Då försvinner de mindre smickrande lockarna i mängden –nu ser man varenda litet misstag. Men det får inte heller bli för ”perfekt” för då blir det istället tantigt Dessutom släpper lockarna mycket snabbare. Tror jag måste ge mig på jakt efter en bättre locktång. I dagsläget fixar jag barret med en konformad variant. Visst blev nya nyansen fin? Emelie är bäst! Mycket finare lite kallare. Okej, nu släpper vi det här oerhört intressanta ämnet.

Anyway, idag står teoriplugg på schemat, sedan ska jag förbi Acast och spela in en komplettering till podden och därefter bär det av till MeliMeli för att preppa inför vår julshopping på söndag. Ni kommer väl och myser? Jag hoppas det <3 Vi kommer ha 20 % på allt och MeliMeli kommer ha 20 % på alla sina påslakan och mattor.

Om ni inte vill shoppa så kan ni väl komma och kramas? Dricka ett glas cava, äta lussebullar och komma i julstämning!

Gårdagen började i det här kaoset – så stökigt i garderoben just nu, men hinner inte med att röja upp för det är saker varje kväll. Ska försöka hinna städa en snabbis imorgon. Inte superkul att starta helgen med en tokstökig lägenhet.

Vid nio kom Lisa förbi och hjälpte mig plåta några grejer till ett samarbete.

Världens sötaste Lorpa fick agera modell på morgonkvisten.

Vid tio bar det av till Acast för att spela in första avsnittet av nya: ”I Nöd och Lust”.

Med Limpan såklart.

Jag såg ut som en stor teddybjörn med skinnstövlar.

Efter en heldag på kontoret gick jag, Fingal, Mathilda och Carro mot Miss Voon.

Clarins hade nämligen bjudit in oss på en liten mysig middag. ÄLSKAR Clarinspresstjejer de är helt underbara skrattade så jag grät flera gånger.

Den här bilden är så jag idag, haha. Hade inte kunna måla den bättre själv. 

Idag har jag en sådan dag när allt är lite jobbigare. Vaknade vid 05.30 med mensvärk från en annan planet, gick framåtlutad in till köket, svalde två Ipren och sov i fosterställning en timme till. Sedan har dagen liksom färgats av morgonens sprudlande humör. Efter en pressfrukost, svängde jag förbi naprapaten för jag har haft så satans ont på högersida av ryggen i flera veckor. Han knäckte och hade sig, därefter avslutade han behandlingen med att sätta akupunkturnålar så nu gör det typ ännu ondare och jag känner mig typ lite groggy. Men jag vet ju att det kommer bli bättre.

Sedan slutade min dator på kontoret också att fungera. Den bara badbollar loss, så nu måste jag lämna in den med. Då rann bägaren över.

Är jag ett vandrade virus? Det känns som det!

Har knappt fått något gjort idag för all teknik bara strular, trots att jag har så mycket att fixa. När jag var på väg till mitt möte öppnade himlen sig och det började ösregna. Då gick jag där i regnet som en riktig surkärring och muttrade högt att det minsann är ett jävla pissväder i det här landet. Sedan hör jag mig själv och tänker att nu får jag fan skärpa mig. Men istället bestämde jag mig för att skälla ut en taxichaufför utav notor, fast jag själv hade bokat fel adress i appen. Så var generat tvungen att be om ursäkt flera gånger. Stackarn, avskyr när fel människor får ta ens skit.

Jag känner mig som ett monster som bara vill ryta åt alla som kommer i min väg. Som att PMS-känslorna tar över mig. Helst av allt hade jag bara velat krypa ner i min säng med godis, cola light och stanna där tills humöret vänder. Och kollat på en riktigt feelgoodfilm typ Notting Hill. Dessvärre fungerar ju inte riktigt livet så. Ikväll har vi nämligen Metro Mode julfest med massa inbjudna gäster, en fest som jag verkligen sett framemot. Jag ska hålla ett välkomsttal och måste vara på mitt absolut härligaste humör.

Så nu är det bara att låta all PMS rinna av mig. Men det enda jag vill egentligen är att slå någon eller kasta något i marken. Känns det rimligt?

Förlåt, så nu har jag klagat klart. Jag lovar, ingen mer klagosång. Brukar sällan klaga – men ibland måste man bara få VRÅLA ut sina känslor och tycka så där löjligt synd om sig själv även fast det inte finns något som helst att tycka synd om.

Nu ska jag försöka installera min nya dator, så ska vi se om jag hinner få iväg allt jobb innan festen iallafall. För att säkra upp humöret har jag bunkrat med fyra iskalla cola light burkar i kylen, ifall det blir ohanterligt. Mitt ljus i mörkret.